Lerinpackning står på modet i hagen nu då  .

Ja, Ferarri var inte så illa, hon har iallafall haft det goda vettet att lägga sig i den lilla snö som finns kvar och rulla sig   men Irolona.....   DÄR kan vi snacka om lerinpackning! Fy hundan - nu har matte att göra -ännu mera! Fast inte mycket jag kan göra innan leran torkat iallafall - men senare ikväll...  . 

Tillsammans med allt löshår som far ikring nu när de byter päls - ja det är rena (mar-) drömmen för en stackars matte som har linser  . Ferarri ser f.ö ut som en Curly numera- jisses vilken lockig päls hon lagt sig till med! Men snart nog kommer den fina sommarpälsen fram  .

Men de måste igång nu! fasiken- det kommer ju inte lugna ner sig för mig förenns tidigast.... ja just det: juni säger vi. Först därefter kan jag till 100% ägna mig åt dem.... 

Känns som att jag gjorde ett bra val när jag bytte till dagslinser trots allt - för nu måste jag ta ur dem varje kväll. Med månadslinserna kunde jag ju sova, vilket kanske inte är så vidare bra eller smart när man stått i ett hårigt damm-moln precis  . 

Det blev inget med Aussie - tyvärr. Hans ägare ville verkligen att han skulle komma till oss, men det kom fram att han är aggressiv gentemot andra hundar - så det skar sig ju redan där. Hanne eller ej: det går inte att släppa in en hund med de problemen bland tjejerna.

Däremot blir det en strävhårig Vorsthe-tjej på 6 år, som flyttar hem till oss. Hon är vansinnigt lika Hektor, gubbens förra Vorsthe, med strimman i pannan och allt  . Och det var ju egentligen en strävhårig vi var ute efter.

Man kan kanske tycka att Vorsthe som Vorsthe - men det är faktiskt en enorm skillnad på en strävhårig och en korthårig; den strävhåriga är lite skarpare i sitt temperament, och inte lika "fladdrig" som en korthårs. Men tyvärr finns inte många Strävhåriga att få tag på, oftast är kullarna tingade långt innan de ens fötts. Så här hade vi tur.  

Blir en lång tur på c:a 5 timmar att hämta henne, och då har hon redan åkt lika långt innan från där hon bor nu.... Vi ska mötas på halva vägen. 

Men jag är inte spetälsk för det! Och inte smittar det heller.

Visst, många reagerar på att jag utlämnar vissa av min "släkt", men hur så? De är en del i dessa övergrepp, och eftersom övergreppen fortgår än idag, men nu mera flyttats över på mina barn, så ser inte jag någon somhelst anledning att vara lojal och "skydda" dem.

När jag var yngre - från barnsben till upp i 30 års-åldern, så var jag övertygad om att det var mig det var fel på - eftersom jag utsattes för dessa övergrepp i en aldrig avtagande takt. 

De sa ju det: Honmonstret och alkoholist sociopaten ( som alltid varit sin mors skugga). Alltid! 

När jag som 14-åring blev gruppvåldtagen, så fick jag inte stöd och hjälp hemmavid - tvärtom: jag fick höra att jag velat detta, att det var mitt fel-osv osv.

En gång, när honmonstret skulle "tvinga" mig att erkänna, var jag tvungen att slita en kniv ur handen på henne- som hon hotade mig med, varpå mitt ena finger blev uppskuret. Men jag vågade aldrig tala om vad som hänt.

Och trots att rättsundersökningen visade att jag verkligen blivit våldtagen, så satt honmonstret och sa till polis och alla som hörde på att detta var lögn och att jag velat detta. 

Det hela slutade med att en polis tog mig åt sidan och sa att det bästa vore att släppa det hela, för han mådde så dåligt över hur honmonstret for fram... Då är det illa...

Samma polis sa efter detta till honmonstret att hon kanske borde överväga att låta mig bli inlagd på avd 28, DS ( ungdomspsykiatriska mottagningen) " för utvärdering" - han ville verkligen få bort mig från denna kvinna! Men nej då! Hon skulle minsann inte göra som en sketen polis bad om inte!

I slutändan så körde iallfall hon och hennes make mig till Avd 28 och kastade ut mig där och skrek åt den förbluffade personalen att "ta hand om skiten!" ( detta var efter jag slagit till henne så hon for in i en garderob - eftersom jag var halvt ifrån mig av chocken av våldtäkten, den dagliga misshandeln och hennes terror.)

Varför skriver jag nu om detta? Jo, för att för mig är det ett sätt att komma över det jag burit inom mig i så många år. Och för att visa andra i liknande situationer som kanske - precis som jag - skämts ett helt liv över att ha blivit misshandlad, att det inte är något att skämmas över. Det är inte VI som är offer som begått övergreppen, och vi är inte ensamma heller.

Och inte är det för att jag vill höra "stackars dig"-kommentarer - för det är inte synd om mig. Jag har överlevt allt detta, jag har överlevt trots att jag varit (och fortfarande är) suicidal och måste kämpa emot detta också. 

Men jag är heller inte "farlig" för min omgivning bara för att jag utsatts för allt detta ( detta är ju bara EN händelse bland åratal av terror) - jag valde istället att vända allt till att försöka hjälpa andra i samma sits. Jag har inte alltid lyckats hålla mig upprätt - men idag gör jag det.

Om en mor tvingar sitt barn på 13 år att klä av sig naken och sitta på en stol i ett rum med STORA fönster åt 3 håll ut mot gata/väg, för alla att se - är inte det ett sexuellt övergrepp?

Det anser iallfall alla sakkuniga jag talat med.

De enda som inte anser det, är människor som inte vet ett skvatt egentligen om vad som pågått.

Att bli slagen av en ridpiska av sin mor som samtidigt talar om för en att det är ju det du vill, du gillar det här" är väl också normalt? Lika normalt som att systern går runt till alla och berättar att detta hänt, med skadeglädje, för hon stod bredvid och "hejjade på" sin mor.

Nu sitter alltså någon och slår sig för bröstet och trumpetar ut att jag är sjuk som skriver om det som hänt mig - och att behöver hjälp.

Snälla lilla du- jag har hjälp, jag har haft hjälp i många år för att komma över vad dessa två sociopater hållit på med - men när jag slår tillbaka: då är det alltså jag som är sjuk?? 

Vet du hur många gånger jag bett L hålla sig borta från mig och min familj? Antagligen inte. Har hon gjort det? Nej!

Du kan nog inte med ditt förstånd inse vad denna människa hålls med, speciellt inte som du var delaktig i att sitta framför min dotter när hon var 12 år, och vi hamnat i en riktig kris, och intala henne vilken hemsk männsika jag är, vilket ledde till att hon fick ett nervöst sammanbrott slutligen! Så kom inte och predika för mig om vem som skadar barn! 

Min son försökte begå självmord efter att ha varit hos L - och det finns det många vittnen till, både skrivna och av honom talade ord. Både läkare, psykologer och gemene man har hört honom utala dessa ord mer än en gång strax efter han kommit från henne. Låter väl sunt och bra va? Att snudd på driva en handikappad till självmord - men som sagt- med ditt lilla förstånd kan du väl inte förstå

Du säger själv att du "knappt känner mig" - hur fan kan du då uttala dig OM  mig?

Nej, du, håll dig till att springa L:s ärenden - det gör du som bäst.

vad tror du att du vinner på att försöka skriva det enda ni har som "vapen" emot mig? Att jag är "sjuk"? Återigen - jag har papper på att jag inte är sjuk på något vis annat än fysiskt - något jag varit tvungen att se till att få just pga av era ständiga anklagelser om detta.

Appropå; dina inlägg här ( av vilka jag inte publicerat 2) är ren ärekränkning och kommer sålunda anmälas som detta....+ det faktum att du gav ett direkt hot i ditt första inlägg....

Och- en sakt till: min blogg är ingen slagplats för dig och din allt annat än friska vän. Så: återigen- Håll er borta från mig, mitt liv, min familj.

Denne mystiska, fega person, som kommenterat några av mina bloggar, påstående att h*n känner till "familjen" - vilket jävla familj kan man ju undra över iofs... - nu senast "mådde h*n illa" av att läsa mina bloggar där jag skriver ner mina tankar, funderingar, händelser ur mitt liv osv.

H*n kallar mig sjuk för att jag skriver vad som hänt, och att jag "målar ut mina anhöriga si och så".

Problemet är bara att h*n begick ett litet misstag här... avslöjade sig vem h*n är.

Det går hårt åt när sanningen svider tydligen....

Och vem skulle jag ha anklagat så allvarligt i min blogg om där jag undrar om jag någonsin mera kommer kunna återhämta mig? Och hur skulle denna person kunna veta vem jag riktade mig till? 

"En för mig närstående eller närmare person..." Den enda som vet vem det är är personen själv- som jag pratat med och förklarat vad jag menade och varför jag skrev just det inlägget.

Att jag skulle kunna vara en varmhjärtad och god kvinna/människa eller hur L. nu skrev det, det vet redan alla som verkligen känner mig. Så "alena" är nog det sista jag kommer bli.....

Vad är nu denna "mystiska" skribent rädd för? Jo sanningen. Jag sitter här med mail mellan 2 av hennes barn, som starkt bevisar på den misshandel och elakhet hon utsatt dem för. ( Bla, har högvis med papper om hennes terroriserande också - och vore det inte emot lagen skulle jag publicera dem också).

Ja jösses, jag sa just till en "för mig närstående och mera därtill" häromdagen att jag vet att L. läser mina bloggar. So what?

Missunsamheten är oklädsam som sagt....

Lycka till L. det kan du behöva- för om någon är nära att bli helt ensam så är det du......

Jag trodde jag hade blivit av med den - men icke då!

Vaknade i morse och det kliade i halsen - ÅH NEJ! Inte nu IGEN!

Jodå, täppt näsa, ohejdat nysande: Den är tillbaka!

Denna sabla förkylning jag gått och dragits med i snart 2 månader. 

Och det känns inte precis bättre att stå med redan täppt näsa och rinnande ögon och kli i halsen och borsta hästar som håller på att byta päls  . 

De ser ut som riktiga ruggugglor hästarna nu - usch...

Och som vanligt har Ferarri fallit ur, och trots mycket och näringsrikt "grön-hö" och Lusernhack, ser ut skranig ut! 

Att med denna förkylning i kroppen ta sig an projeketet rida till Irolona är inte så väldans lockande, hade jag varit yngre hade jag inte brytt mig - men nu är jag inte det och det känns som om jag bara står och stampar....

Vet ju inte ens hur hon kommer reagera med ryttare på ryggen när hon har bollarna i öronen - men jag vet hur hon reagerar utan- så det kanske är därför jag drar mig lite också.....

Nåja, det blir en utmaning i sig - eller så överaskar hon som Ulven gjorde och är kolugn bara hon får bollarna och mössan. Det är hon ju van vid från sin tid på travbanan + att jag av rena säkerhets-skäl använder dessa attiraljer eftersom det dämpar ljud från traktorer, motorcyklar osv, vilket minskar risken för olyckor radikalt.

Ulven var ju inte heller mycket riden när jag fick honom, ungefär som Irolona: Monte´ bara i princip. 

MEN jag har hamnat i lite brydderi ang. tränsen... Är det verkligen så smart att rida till Irolona i reptränset? Eller ska jag använda "tradionellt" med bett? Åtminstonde i början.... så kan man ju alternera sedan när hon blivit mera tillriden och övergå till reptränset då....

Orsaken att jag hamnat i detta brydderi, är att Irolona, i likhet med många ex travare, tenderar att gå mycket högt med huvudet, samt "länga" halsen frammåt när hon "tar i". Detta var något jag "botade" fort på Ulven, när jag kom på att sätta på inspänningstyglar, kanske att ta en "genväg" -men åandra sidan: det fyllde sin funktion och på slutet sökte han nedåt automatiskt. det handlar ju ändock om att skola om en häst som är van att gå på ett visst sätt, till att röra sig i ett annat mönster sas. Att bli ridhäst.

Tåls att fundera på.....

Det gör det lättare för mig att arbeta henne överlag, med att lära henne gå undan för skänkeln, lyssna på vikthjälper och svara på tygelns mjuka tag.

Nåja, vi får som sagt se...

Men jag tror jag gör så.... det gäller ändå att skynda långsamt....

Jag undrar det jag....

Det senaset året har varit ett rent helvete, med oror, ovetskap, ignorans från myndigheter, påhopp och mer därtill.

Nu har bilden börjat klarna mera, jag kommer att i dagarna få anmälningarna hemskickade, så att jag åtminstonde får något hum om vem som  sagt vad, och inte minst: VAD FAN VAR DET SOM HÄNDE!?

Men som sagt, bilden har börjat klarna mer och mer. Man skulle ju kunna tro att det skulle underlätta att få veta mera - men så är det inte alltid.

Såvitt jag kan utläsa av det jag redan "pusslat ihop" av information och det jag kunnat läsa mig till på FB bla, så har sammarbetet varit gott mellan dem jag misstänkte låg bakom det hela. 

Att en säger " det visste jag inget om", när den personen startade händelsekedjan, har jag svårt att riktigt tro på - speciellt som jag hört/läst vad den personen skrivit om mig.

Att se kommentarer som handlar om mig, skrivna av för mig okända personer som inte ens känner mig utan bara går på vad någon annan sagt, känns. 

Nog vet jag att det vänts på sanningar både hit och dit för att "passa" tillfälle och person från person, men ändå.

Av allt är det kanske 1%  sanning, 49 % halvsanningar och 50% lögner som sagts. 

Samma personer som sitter och skriker på orättvisorna i sina liv och målande berättar om dem, sitter och försöker dölja den sanning som försatt dem i situationen. Allt för att komma vidare i livet med sina glorior glänsande som guld...

Jag försökte skydda min handikappade son från att hamna i denna vansinnes vendetta, men lyckades inte.

Och vad gör det dessa personer att de mera skadat min son än mig, i sin strävan efter någonslags hämnd eller vad det nu är?

Och en knarkande f***a sitter och uttalar sig om saker som rör mig, utan att känna mig. Denna kvinna, som valde knarket framför sina egna barn, som hellre lät barnen gå utan mat för att kunna få sitt missbruk tillgodosett, som lämnade dessa barn utan tillsyn dagar i sträck när de var relativt små. Vad har hon för rätt att yttra sig alls???

Ändå.... ändå valde jag att tro dig återigen, glädjen att åter få höra av dig var starkare än ilskan över de skador som tillfogats min son iom den händelsekedja du utlöste - medvetet eller omedvetet, det får jag aldrig veta. 

Men nu måste jag få tid, tid att smällta allt. Tid att komma över allt jag hört vad du sagt om mig - groteska saker, som jag aldrig kunnat förlåta om det gällde någon annan än just dig.

Ge mig den tiden....

Kanske jag aldrig kommer över detta, kanske alla attacker genom åren av dina föregångare satt för djupa spår så att jag inte orkar längre?

Jag måste få tid att försöka hela mig igen.

Det betyder inte att vi inte kan pratas vid, jag stöttar dig fortfarande i det du nu går igenom, även om jag inte heller där känner till hela sanningen. Men det spelar ingen roll, eftersom du är den du är, en person som jag älskar med alla fel och brister aovsett vad! 

Jag undrar om inte vi alla bär på dessa två fictionfigurer - som ändå är desamma -inom oss.

När vi ser en vacker kvinna, så nog letar vi fel och brister och kommenterar dem gärna högt: för stora läppar, syns ju att hon är opererad både här och där osv osv...

Avundsjukans och missunsamhetens fula ansikte kommer fram.

Har vi vänner eller bekanta som verkar leva ett lyckligt och harmoniskt liv, så bara måste  det finnas något dolt under ytan!

Ingen får lyckas här i livet, det är ju katastrof! 

Vi är snara att kritisera, men har svårt att omvänt, ge beröm och visa uppskattning.

" Våga vara dig själv" försöker vi lära våra barn - men själva har vi svårt att vara det. Och skulle vi nu våga vara oss själva till 100% och inte ändra oss efter sällskap sas, så anses det som att man är "konstig".

Det är sant som det är sagt: vi kvinnor pratar oftare om varandra än till varandra. Varför?

Nej, kan jag inte accepteras som den jag är, för den jag är - så kan det faktiskt kvitta. Bara äkta vänner klarar av att att fullt ut acceptera varandra till fullo.

Jag är inte den sorten- och har aldrig varit - som far runt i stugorna och fikar och snackar ner andra, det är inte något som ingår i min livsyn. Visst i heliske kan jag beklaga mig och säga ont om andra, men det gäller bara vissa mig närstående personer. och det är inte påhittade lögner och utpekanden, utan sådant som faktiskt har hänt och händer fortfarande.

Var inte en Dr Jekyll framför mig, och en Mr Hyde bakom mig - var rak och ärlig - så får du samma tillbaka.

Om man försöker vara snäll gentemot sina medmänniskor, så anses man som konstig,fjäskig, knäpp och gud-vet-vad.

Hur kommer det sig att det är så?

Om man försöker dela med sig av sig själv eller sina ägodelar, sånt man kanske inte har användning av, men vet att någon annan har, men som inte har råd att köpa just det - varför ses det på med skepsis och som om man har en baktanke med allt?

Jag kanske vill ge bort just den saken, för att jag vet att just den människan vill ha en sådan, och själv har jag ingen användning längre för just den saken, och jag väljer själv om jag vill sälja eller skänka bort. Istället för att det ska samla damm hos mig och kanske tom bli förstört, så är det bättre det kommer till användning - så ser jag på det. Inga baktankar finns, imga "hakar". Jag kräver inte vänskap eller att vi ska bli bästa vänner - jag känner bara en glädje i att kunna ge något som någon annan verkligen vill ha!

Jag ger inte bort något för att sedan kräva in gentjänster - är det så jäkla ovanligt och sällsynt att det måste ses som "udda" och "konstigt"?

Samma om man försöker dela med sig av sina kunskaper: då försöker man genast framhäva sig som en mycket bättre människa än andra? WHY?

Jag kan lätt dela med mig av ex mina kunskaper inom ridning, det är inte svårt att lära ut det jag själv fått lära mig - inte för att jag är någon exemplarisk "lärare", men de jag hjälpt har blivit nöjda och faktiskt förbättrat sin ridning. Detta är inget jag gör för att visa mig bättre -utan för att den/de person/er som rider mina hästar ska få ut så mycket som möjligt av det. Så både häst och ryttare trivs helt enkelt. Och Ferarri är mycet välutbildad i grunden- men ger inget gratis: man måste jobba henne och jobba henne rätt för att hon ska svara.

OM jag väljer att spå någon, så tar jag inte betalt - också något som anses konstigt och udda. men varför ska jag ta betalt för något som inte tillhör mig? Jag äger inte personen jag spår, och heller inte dess inre, jag har ingen monopol på någons förflutna eller framtid. Det jag gör är -oftast på begäran -  att använda Tarot-kort - vilket är en vägledning. Men även om jag använder annat, såsom spåkulan, runstenar odyl, så anser jag mig alltså inte ha rätten till en annan människas själ, alltså kan jag inte ta betalt.

Håller jag en seans, så är det ju lika mycket för min egen skull som för andras, så inte heller då har jag mage att ta betalt. Det är ju mera en balans: de hjälper mig och jag hjälper dem- gott nog så!

Vad jag däremot  inte gör, är att inviga andra i den "svarta konsten" -även fast många frågat. Varför? Jo, för jag ser att de flesta (99,9%) vill "lära" av någon slags sensationslystnad och för att det verkar så "främmande och spännande" att "syssla" med svartkonst. Det är det inte. Och det är ingen lek, och heller inte ofarligt.

Det gäller fö även "vit magi": det är heller inte att leka med.

Så, där går min gräns. Visst kan jag lära ut - men enbart när jag märker att intresset är äkta och genuint! Och att förmågan finns där.

Kostnad då? Noll. 

För inte heller i detta har jag rätt att ta betalt för en medmänniskas vilja att lära.

Jaja, det är upp till var och en att avgöra om jag är knäpp som skriver detta, och som lever så, men allt hör ihop: glädjen att glädja andra utan motkrav, glädjen att hjälpa andra utan motkrav - och magin. Allt detta är en del av mig, som gör mig till mig.

Är jag då så udda som känner denna glädje över att glädjas med andra? Likväl som jag kan känna sorg med andra? 

Om detta är "fel" och udda- så må det vara så - för jag kommer inte ändra på min förmåga att känna med andra i glädje som i sorg. 

Samtidigt kan jag givetvis bli iskall och "stänga av", när någon skadar mig eller min familj.

Kort och gott: jag är en känslomänniska, som styrs mycket av mina känslor, men som ändå har fötterna på jorden (även om det kanske inte låter så).