Jag har funderat länge på detta, fram och tillbaka.

Gett det chans på chans, försökt med nästan allt.

Nu känner jag att jag inte har mer att ge. När man inget får tillbaka så tar orken och lusten slut. Kärlek förvandlas till förakt och kallsinne.

De få korta stunder då man får något tillbaka är inte tillräckligt för att - iallfall jag - ska tycka det vara värt allt annat.

Samtidgt - efter så många år - är det svårt att ta detta slutgiltiga steg.... 

men jag måste, för min egen skull innan jag går under helt. 

Har trott på en förändring som aldrig kommer, som bara lovas. 

Nu vet jag inte om jag ens orkar ge det hela en chans till, eller om jag helt enklet ska skita i det....

Har suttit uppe hela natten och funderat efter sonens besök igår.

Hur ska jag gå vidare nu? Det är klart och tydligt att hans f.d Gode man ( numera förvaltare eller vad det heter) inte sköter sitt uppdrag ännu, och har väl egentligen aldrig gjort.

Sonen, som behöver glasögon, hade inga igår och jag frågade var de var; han svarade att de var trasiga, men att Åke ( som alltså ska finnas behjälplig för min son) skulle ha betalat nya glasögon för månader sedan, men att sonen inte fått några. Glasögonen är mycket viktiga för honom!.

Åke var från början bara god man för sonen, men plötsligt, för någon månad sedan blev han "förvaltare" ( en nyare form för överförmyndare), något jag inte informerats om, utan fick veta av sonen. Enligt lag så måste och ska jag informeras innan en förvaltare utses - något som tydligen "förbisetts".

Sonen har rätt till aktiverings-stöd som det heter, en summa på c:a 7000/månaden, som ska gå till hyra, mat, el - ja allt som en vanlig lön går till. Detta bidrag skulle av ( dåvarande) gode mannen ha ansökts om i Augusti förra året för att hinna komma igång till februari i år -vilket inte gjorts.

Sonen har alltså bara studeistödet pga Åkes nonchalans. Inte heller ser de till att sonen kommer till läkare som han ska, dels för prover för njurarna och dels för uppkollning av medecineringen av Concerta för hans ADHD.

Någon legitimation får han inte för denne Åke, inte heller får han se kontoutdragen från sitt konto. När sonen försöker ringa Åke om saker såsom pengar så svarar Åke aldrig, utan sonen får hålla på att försöka och försöka nå honom och tjata för att få sian pengar. Nu har tom lärarna i skolan och personalen på elevhemmet börjat reagera på Åkes sätt att "sköta" sitt uppdrag. ( Efter 1 år av misskötsel - men bättre sent än aldrig iofs).

Dessutom har sonen en elevassistent som håller på att säga till honom att "hans ( sonens alltså) familj inte existerar, och att han inte ska inbilla sig att vi vill ha med honom att göra." Indirekt hotar han också ( assistenten alltså) genom att för sonen säga att att han minsann har kontakter inom Outlaws *fnys* och "vi ska passa oss". Nu blir ju inte jag speciellt rädd för detta om han tror det , men sonen mår dåligt som fan av detta!

Jag har ingen anledning att känna varken oro eller rädsla för små männsiskor som påstår sig vara "vän" med dylikt rat, men undrar i vilket syfte han går och säger sådana saker till handikappade elever...

De som verkligen känner mig vet mycket väl vilka jag känner, de som bara vet attjag "umgåtts" gissar bara och de flesta tror att det bara är de på botten sas. Eller "botten" är väl fel ord, men högt uppsatta då....

Men det är tydligen oro nog för att spela tuff inför handikappade och säga att deras föräldrar ska passa sig för de känner ett eller annat krimminellt rat-gäng. *suck*

Men hur 17 ska jag nu komma tillrätta med denna soppa? Fortfarande är Sociopaten, assistenten & Åke full fokuserade på att ge sig på oss, så sonen blir lidande. istället för att Åke fokuserar på sitt uppdrag att hjälpa min son. ( de andra 2 kan dra åt pepparn- de har inget annat med detta att göra än att vigla upp och ställa till problem.)

Jag vill inte se min son må så här dåligt, och jag vill inte att han ska gå omkring och känna sig sviken av de han trodde på skulle hjälpa honom.

Men vad kan jag göra? Jag känner mig låst och förtvivlad....

Som djurälskande människa, som äger x- antal djur ( 5 alltiallo), så är det förödande att plötsligt få veta att jag huxflux utvecklat pälsdjursallergi. Nog för att jag känt mig hängig och allmänt dålig, men jag har trott att det beror på denna envisa förkylning jag haft sedan oktober.

Så var jag ner till HC idag då, eftersom jag sedan någon vecka haft svårt att andas, haft ont i luftrör och lungor och varit rejält orkeslös.

För första gången i mitt liv så hörde läkaren "missljud" i mina lungor, och jag var så täppt i näsan att han undrade hur jag ens kunde andas genom den...

Hur som haver, jag fick göra ett andningsprov och de tog lite prover, och kunde konstatera att jag är allergisk mot DJUR!

Farbror Doktorn skrev ut mediciner iallafall.

För se djuren kommer jag inte göra mig av med! Inte på några villkor!

Håhåjaja, livet bjuder då på överaskningar av alla de slag....

Jag tror säkert att det finns människor som kanske alltid är sprudlande glada, alltid leende, alltid starka, aldrig på dåligt humör och aldrig deprimerade.

Eller så inte....

Har faktiskt lite svårt att tro på att det finns alltigenom 100% heltids "optimister" på det viset. Utåt sett kanske - ja, men inte "bakom" kulisserna.

Inte bara för att jag själv inte är så, utan för att att - om människan nu har känslor - så finns även svackorna där.

För andra kanske ovanstående slår totalt åt andra hållet, dvs; bitterhet, depressioner, orkeslösa, stjälper gärna över allt på andra osv.

För många kan jag nog tyckas vara mycket bitter, speciellt de som läst mina bloggar om socioptaten med följe, men faktum är att jag är inte bitter alls, utan oerhört sårad av deras agerande.

Gudarna ska veta att jag har anledning att vara bitter, fast jag väljer hellre att inte vara det. För om jag tillåter mig att vara det så har dessa människor till viss del "vunnit" över min självkänsla, den jag är.

Att jämställa bitterhet med att vara djupt sårad i själen är inte bara fel, utan visar också på en okunskap om hur människan fungerar. Kanske känner de själva en sådan stor bitterhet över sina tillkortakommande i livet att det tror att alla måste vara likadana?

Om jag känner hat gentemot dessa människor? Absolut! Men det hatet växte sig inte stort förenns de började skada mina barn -och deras familjer. 

Jag är inte sårad i min stolthet, så förmäten är jag inte. Utan detta är djupa sår i själen, ärr som aldrig riktigt får läkas eftersom de hålls öppna av dessa människor.

Jag flyttade tom 70+ mil, för att slippa framför allt sociopaten - men det var så naivt tänkt att jag undrar hur jag egentligen tänkte... Inte fick jag vara ifred för hennes attacker för det.

År efter år utsätts jag för ständiga påhopp. Ändå ska ju vardagen fungera, med allt var det innebär.

Just som jag tror att det äntligen blivit lugnt, att sociopaten lägger ner sas - så kommer en förnyad attack. Att ständigt gå och "vänta" på dessa attacker, som jag innerst inne vet kommer, fast jag försöker intala mig att nu är det över - tar enormt på krafterna. Krafter jag skulle kunna lägga ner på annat.

Det är lätt för andra att säga att jag inte ska bry mig om sociopaten, men om de aldrig själva varit förföljda av en sådan person, så kan de heller inte förstå att man aldrig kan slappna av!

Det senaste året har varit ett helvete utan dess like, då sociopaten dragit på för full gas. Om hon nöjde sig med att skada mig vore en sak - men under detta år har hon skadat mina barn svårt psykiskt och nästan krossat min dotter. Men bara nästan, för min dotter är stark och reste sig igen. Nu kan inte jag berätta vad sociopaten gjort gentemot henne, för det är hennes historia - men det har bevisat för mer än en person att sociopaten inte drar sig för något för att komma åt mig. 

Personer som inte har i mitt liv att göra, har blivit indragna i denna soppa, och man kan ju undra när det ska sluta.... För när även människor som figurerar i pereferin i mitt liv blir indragna i hennes sjuka spel, så finns absolut inga gränser för vad hon kan hitta på.

Ja, jag har slagit tillbaka, och visst; jag kan erkänna att jag kanske slagit "snett" ibland, och att en människa som kanske bara figurerat som bifigur i sociopatens omgivning, fått sig ett slag av mig. ( Inte bokstavligt alltså, utan skriftligt). Men denna person bar sig väldigt irrationellt åt, och kom med vaga ursäkter för sitt beteende. Denna totala kovändning i personens uppträdande gjorde att jag kanske drog felaktiga slutsatser om henne.

Visst gjorde hon fel då hon tillsammans med socipaten gjorde vad hon gjorde mot min dotter, men kanske hon inte vågade annat? Närmare än så kommer ingen ursäkt till denna person.

Nej, jag har inte orken att vara sprudlande glad hela tiden, även om jag för det mesta IRL gömmer mina verkliga känslor bakom en glad mask sas. Bara några ytterst få har sett mina tårar över vad denna människa ställt till med. 

Inom mig bär jag alltid på en sorg, och frågan "VARFÖR?", men utåt sett försöker jag hålla mig på en nivå där positiviteten råder.

När jag kom ner till stallet i morse såg Irolona ut så här:

     Snacka om chock det blev! Ringde genast vetten, som kom och fick klippa bort biten som satt lös.

Även om jag vet att det inte finns något vasst i boxen, så bad jag ändå vetten att kolla igenom boxen noga, man vet ju aldrig: folk snackar så mycket skit.

Vettens teori -efter att noga kollat igenom hela stallet - var att Ferarri har bitit Irolona i mulen och på något olyckligt vis då lyckats bita sönder ena näsborren.

Har aldrig förr varken sett eller hört om en sådan olycka!

Ska man nu tala om något gott som detta medförde, så är det att gubben omgående satte igång med projektet att bygga en "nätad" halvdörr ( övre delen alltså) mellan boxarna - något jag tjatat om länge -även om jag givetvis inte kunde förutspå en sådan här typ av olycka.

Så i sommar blir det att riva stallet i princip, en stötta i mellanväggen ska bytas ut efter Ulvens framfart när han ramperade stallet och nya boxdörrar ska byggas till båda boxarna. 

Jag vet faktiskt inte hur de tänkte, de som byggde stallet från början, med kvistade stöttor som ger vika för minsta tryck av en stor häst, och systemet med att jag måste leda in Irolona genom Ferarris box - vilket hämmar en del om båda står inne och jag ska ut med Irolona, eftersom vi måste genom Ferarris box alltså. Ogillas starkt, och är ett måste att bygga om.

Bästa vore ju om vi fick det andra stallet istället, något grannen ( som det stallet "tillhör" (fast det står på våran tomt och borde tillhöra oss, och gjorde från början vad jag förstått), själv sa igår senast. Får se om vi kan lyckas övertala P. till att byta, eftersom grannen inte ska ha häst iallfall.

Jag lägger ju hellre ner tid på att bygga innertaket klart, isolera och sätta dit dörren där, än bygga om det stall vi har nu. Fast självklart ska vi reparera de skador Ulven åsamkade då han fick sitt tokspel och rammade väggar och dörrar.

I detta andra stall finns 3 boxar och en (rätt) rejäl stallgång, och alla boxar har dörrana utåt stallgången, som normalt är! Och den minsta boxen ( som inte är liten alls egentligen - de andra 2 är byggda för hästar runt och över 170cm -och den "lilla" för hästar runt 160-165 cm), skulle passa ypperligt som "sadelkammare" och foderförvaring. MAO det skulle bli mer gott om plats för både hästar och saker.

Men vi får väl se.....

Kanske Siri kan lyckas övertala P. att "byta" stall.....

Jag kan inte med ord nog beskriva vilken beundran jag känner för min dotter! Trots svåra motgångar så är hon så engagerad och står så rakryggad för sin sak.

Hennes åsikter och värderingar ligger långt bortom en "vanlig" 25-årings, hon står rak i ryggen och vänder inte kappan efter vinden.

Hon är inte högmodig eller högdragen, utan förstående och trygg i sin övertygelse, hur många kan säga det om sig själva?

Jag är oerhört stolt över henne och vad hon åstakommit i sitt liv. 

Hon säger sig ha dålig simultanförmåga, men klarar av rollen som mor åt två underbara barn, och samtidigt sitt starka engagemang för det hon tror på. Och ska plugga samtidigt.

Jag säger bara: Go tjejen! Du klarar allt du vill! 

Du är underbar, vacker både utvändigt och invändigt.

Hoppas att du får så roligt på Pride-festivalen som det låter som du kommer få!

Önskar nästan att jag kunde vara med själv - men det finns fler år och fler Pride-festivaler=) Ettdera året kanske jag kan få uppleva det också=)

Du är en stark kvinna ( brås defenitivt på ditt fars-arv!), fortsätt vara den du är - för ingen som träffat dig kan låta bli att älska dig för den du är, såvida de inte är både blinda, döva och fulla av dubbelmoralens fula tryne.

Din skönhet, din älskvärdhet, ditt lugn, din inre skönhet skapar avundsjuka, men det vet jag att du inte bryr dig om, och det ska du inte heller.

Fortsätt slåss för det du tror på, jag stöttar dig till 100%, även om det är i pereferin. För jag är helt ense med dig i den frågan! ( Och en del andra åsikter och tankesätt.)

I LOVE YOU 4-EVER!

Speciellt när kycklingen står i ugnen och luktar gott  .

Bira och Sioux ligger och vaktar ugnen så inte denna stackars fågel ska kunna smita undan.....

Man vet ju aldrig....

Så får de ändå inget smaka, stackars tösera  , de som såååå troget vaktat.... matte är allt en elak en  .

Men, man vet aldrig- det kan slinka ner lite kött i maten imorgon....     

En liten ironisk "hyllning" till vår sååååå fantastiska sjukvård i detta land....

Njurmed anser att VC ska se efter mig, trots att jag gått på specialistvård i många år.

VC vet inget om min sjukdom, utan kan bara ta prover och remitera mig till njurmed.

Njurmed skickar tillbaka ett meddelande till VC att de ska sköta allt

VC skickar en remiss till smärtkliniken, jag får hem ett formulär jag ska fylla i och skicka tillbaka.

Smärtkliniken skickar ett svar till VC.

VC skickar ut ett meddelande till mig, där det står att de fått svar från smärtkliniken -men att jag inte får komma dit förenns jag varit på njurmed först, som alltså anser att VC kan sköta det hela....

Tillråga på allt så blir jag uppmanad att personligen gå till njurmed när jag får en kallelse från dem.... ( Häpnaden var stor hos mig: jag ska alltså bli kallad till njurmed tillslut då. I Västerås gick jag där i flera år, här uppe blev det nobben med motiveringen att jag inte behövde specialistvård, som jag haft sedan 1988!)

Ja, vem fan skulle jag skicka i mitt ställe tror de?????!!!!

Man kan inte annat än beundra ( ironiskt sagt!) landstinget.....

Eller förundras och häpnas över deras sätt att resonera.

Jag gjorde en scan på njurarna häruppe, något jag fick till efter mycket tjat. Nu vet jag ju sedan många år att vänster njure inte fungerar alls och höger med c:a 20% ( som är mer än tillräckligt tydligen).

V. njure är alltså full med cystor såpass att den inte ens syns på röntgen ens, H njure väldans angripen den också, och på levern har jag ett flertal cystor ( den största 4,5 cm i diameter) - men häruppe "fann de inget onormalt med mina njurar"...

Alltså: det är fullkomligt normalt att ha en njure så full med cystor att den inte syns, och den andra svårt angripen -om man ska tro Östersunds sjukhus alltså.

Eller så är det normalt att ha njurcancer heltenkelt, en vanlig sjukdom som vilken jävla förkylning som helst?

Måttligt imponerad är jag av Östersunds sjukhus.......