Ja, rubriken är blott och bart 100% ironisk!

Det är mycket sällan jag blir arg. Sårad, ledsen, besviken, grinig -ja -men sällan arg.

Men nu har det fanimej gått för långt! Nu är jag inte ens arg längre, utan tvärförbannad på trångsynta inavelskretiner!

Jag har försökt att hålla mig på min kant, försökt att inte bry mig i folk som så absolut inte kan leva om de inte får snacka skit om andra. För så måste det ju vara: de kan inte leva utan att snacka skit om varandra och kalla sig vänner ändå och hålla god min så länge personen finns i närheten, men så fort dörren stängts om personen, mals det igång.!

När de tom snackar skit om människor de inte ens känner, eller ännu mindre ens mött , då är det fan illa.

Jag springer inte runt i stugorna och dricker kaffe och diskuterar icke närvarande personer - det är inte min stil, möjligen kan jag fråga hur det står till med någon gemensam bekant om jag nu råkar stöta på någon som av en händelse känner någon jag känner.

Men det finns tydligen de - både män och kvinnor -som inte kan leva alls om de inte får sin sensationslystnad mättad: osanning eller ej spelar ingen roll; bara de får springa hos "vännerna" och höra något -vad som helst!

2 saker har gjort mig vansinnigt förbannad nu på kort tid. Jag har inte brytt mig så mycket i vad vissa -här icke namngivna personer, för de vet nog vilka de är själva ,har gått och sagt under 1½ års tid -utan att de egentligen känner mig alls annat än ytterst lite ytligt. Ja, man kan säga att de vet vem jag är , på ytan, men det vet inte vem jag är egentligen som person! Men det förhindrar ju inte att det går att snacka för det. Tydligen.

1. Att få höra de mest vansinniga saker om varför jag egentligen valde att sluta med hästar. Där är variationerna tydligen många och fasettrika, ja fantasin hos dessa kretiner är det då inget fel på!

2. Min gubbe gjorde 1 ( OBS! E N!!!) miss för över ett år sedan, precis efter vi flyttat hit. Något som vi  -naiva som vi är, fast vi borde veta bättre efter alla dessa år - trodde var utagerat mellan berörda parter. Men så var alltså inte fallet.

Kretinerna här hade fått sig ett ben tillkastat sig, och som en pack hyenor kastade sig över det och tuggar fortfarande på detta ben.

Men att våga bemöta oss ansikte mot ansikte - se det vågar de inte! Nej, då smilas det stort!

Nu har den lilla korkbiten som startades av H. blivit en hel vinflaska, full dessutom. och nog vet jag vilka som pyntat på och hjälpt till med denna "förvandling".

Egentligen är det makalöst det hela: Hälften av det som sägs jag gjort, har jag aldrig gjort - men den gäller för "sanning". Den andra hälften - som jag då har gjort, ja den anses som lögn och påhitt!

Förbannade jävla kretiner ( ursäkta språket!). Jag har sån lust att kasta ett ben åt dessa hyenor, ett ben som får dem att dregla och som kommer räcka många långa år att gnaga på.......

Ja, kanske jag skulle ta och göra det? Ge dem något att verkligen prata om, något konkret, istället för deras fantasier....

lockande..... mycket lockande.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och kalla mig och min dotter oh man en massa, så väljer jag att publicera detta, skrivet av dig med dina egna ord, om "den underbara mamma" du så försvarar.   Så nu blir det mera intressant att få se dina snorkiga, obefogade kommenater om DETTA! ...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.   Ja, ...

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne? Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn,...