Ja, rubriken är blott och bart 100% ironisk!

Det är mycket sällan jag blir arg. Sårad, ledsen, besviken, grinig -ja -men sällan arg.

Men nu har det fanimej gått för långt! Nu är jag inte ens arg längre, utan tvärförbannad på trångsynta inavelskretiner!

Jag har försökt att hålla mig på min kant, försökt att inte bry mig i folk som så absolut inte kan leva om de inte får snacka skit om andra. För så måste det ju vara: de kan inte leva utan att snacka skit om varandra och kalla sig vänner ändå och hålla god min så länge personen finns i närheten, men så fort dörren stängts om personen, mals det igång.!

När de tom snackar skit om människor de inte ens känner, eller ännu mindre ens mött , då är det fan illa.

Jag springer inte runt i stugorna och dricker kaffe och diskuterar icke närvarande personer - det är inte min stil, möjligen kan jag fråga hur det står till med någon gemensam bekant om jag nu råkar stöta på någon som av en händelse känner någon jag känner.

Men det finns tydligen de - både män och kvinnor -som inte kan leva alls om de inte får sin sensationslystnad mättad: osanning eller ej spelar ingen roll; bara de får springa hos "vännerna" och höra något -vad som helst!

2 saker har gjort mig vansinnigt förbannad nu på kort tid. Jag har inte brytt mig så mycket i vad vissa -här icke namngivna personer, för de vet nog vilka de är själva ,har gått och sagt under 1½ års tid -utan att de egentligen känner mig alls annat än ytterst lite ytligt. Ja, man kan säga att de vet vem jag är , på ytan, men det vet inte vem jag är egentligen som person! Men det förhindrar ju inte att det går att snacka för det. Tydligen.

1. Att få höra de mest vansinniga saker om varför jag egentligen valde att sluta med hästar. Där är variationerna tydligen många och fasettrika, ja fantasin hos dessa kretiner är det då inget fel på!

2. Min gubbe gjorde 1 ( OBS! E N!!!) miss för över ett år sedan, precis efter vi flyttat hit. Något som vi  -naiva som vi är, fast vi borde veta bättre efter alla dessa år - trodde var utagerat mellan berörda parter. Men så var alltså inte fallet.

Kretinerna här hade fått sig ett ben tillkastat sig, och som en pack hyenor kastade sig över det och tuggar fortfarande på detta ben.

Men att våga bemöta oss ansikte mot ansikte - se det vågar de inte! Nej, då smilas det stort!

Nu har den lilla korkbiten som startades av H. blivit en hel vinflaska, full dessutom. och nog vet jag vilka som pyntat på och hjälpt till med denna "förvandling".

Egentligen är det makalöst det hela: Hälften av det som sägs jag gjort, har jag aldrig gjort - men den gäller för "sanning". Den andra hälften - som jag då har gjort, ja den anses som lögn och påhitt!

Förbannade jävla kretiner ( ursäkta språket!). Jag har sån lust att kasta ett ben åt dessa hyenor, ett ben som får dem att dregla och som kommer räcka många långa år att gnaga på.......

Ja, kanske jag skulle ta och göra det? Ge dem något att verkligen prata om, något konkret, istället för deras fantasier....

lockande..... mycket lockande.....

Att lämna ifrån sig Ferarri alltså.

Men familjen som köpte henne var verkligen urgulliga, gedigna hästmänniskor! Så jag vet att hon får ett bra hem.

Provridningen gick bra, fast Ferarri tyckte det var lite konstigt att få på sig en dressyrsadel igen *S*, och att hon fick jobba! Fy vad männsikor kan vara jobbiga alltså  .

Men, allt gick som väl bra, visst skuttade hon lite och protesterade, men detta var vana ryttare och gav sig inte! Inte skrämdes de av hennes "hot" att resa sig, inte av hennes småbockande heller, utan hon drevs vänligt men bestämt frammåt. Nu är ju Ferarri sådan att kan hon skrämmas så hon slipper ( vilket har hänt så hon fått sin vilja fram ) så gör hon det, men är man tillräckligt tuff att driva på henne med skänklarna i det läget, ger hon sig och går så snällt så. Gör allt man ber om.

I vilket fall blev de överförtjusta i den lilla damen. och allt kändes rätt.

Inte förenns Ferarri klev in i transporten kom tårarna, men jag var tvungen bita ihop: inte ville jag gråta inför barnen heller! Vill ju inte att flickan som ska ha Ferarri ska känna som om det vore fel.

Jag satte handen i pannan på Ferarri och hon tryckte sig mot den, så som hon brukar, bara för att bli gniden där bläsen börjar. 

Det är ju bara 30 mil till henne - och jag kan ju åka när jag vill. 

Är liksom ändå på vägen ner mot Sala och Västerås, så jag kan passa på att hälsa på alla "ungar" vi har där + mina barnbarn.

Och inte är jag beroende av att gubben ska köra heller -tack och lov!

Kia-gubben ( han som har Kian jag vill ha alltså) ska hålla den 1 månad till =) -förhoppningsvis gör han det också! Isåfall åker jag ner med Sioux och köper den - med eller utan gubben! Bästa vore såklart om jag fick med honom, så kunde vi ta forden dit och sedan varsin bil hem igen -efter ett stopp i Sala/Västerås då.....

Sioux ja, hon gjorde som vanligt succe´ genom sitt glada, genomärliga sätt igår. Tom pojken  ( som väl är en 7-8 år) och nyss blivit hundbiten och var rädd för hundar, lekte tillslut med denna otroliga Schäfer.

Mamman i familjen stod och tittade på irolona när hon gick, så sa hon fundersamt att Irolona nog haft en hjärnblödning, eftersom hennes ena sida inte alls hänger med liksom. Jag blev lite förvånad, visste inte att hästar kan få hjärnblödning - eller har väl aldrig tänkt så. Men hon sa att det hade hänt några travare hon kände till. Och omöjligt är det ju inte, pga av hur Irolona rör sig så verkar det rent av logiskt. Stackars häst! Säljas av förstaägaren som ridhäst, fast han måste varit medveten om hennes skador! Ibland tycker jag nog att travfolket är lite väl extrema gentemot hästarna! Inte alla -oh nej då, men allt för många....

Inte heller kan jag förstå dessa människor som behåller djur när de blir sjuka och inte orkar med, bara för att behålla dem! Jag menar: jag älskar Ferarri, men jag vill hennes bästa också. Och det kan inte jag ge henne idag. 

Cancer är en grym sjukdom.....

Efter 8 år med Ferarri, har vi så kommit till vägens ände. Känns sorgligt, men vad  annat kan jag göra? Visst har jag haft tankar på att behålla henne, hon är ju ändå min hjärtehäst - men just därför känns detta tunga beslut också rätt. 

Rätt gentemot henne.

Hon ska inte behöva gå som ensamhäst här hemma, och att ta på mig en häst till när jag blivit så sjuk som jag är nu, skulle vara lika fel det.

Som det är nu får hon ju komma till en hästfamilj där alla rider, och ska bli deras 11-åriga dotters häst. OCH hon får 3 andra hästkompisar där.

Hur mycket jag än förbannar denna jävla sjukdom, så blir ju inget bättre, och det är bara att inse att jag inte har orken längre och måste göra vad som är rätt för hästen -inte för mitt eget ego, för att jag älskar min lilla "Rarra".

Det vore så fel att av egoistiska skäl behålla henne, dels som ensamhäst och dels då jag ju inte kan ge henne allt hon behöver i motionsväg.  

Jag hoppas innerligt att hon får det bra hos sin nya familj, vilket jag egentligen inte tvivlar på då det är mycketr seriösa hästkunniga människor hon kommer till.

Men sorgen att skiljas från henne.... tungt.

Ibland måste man se sanningen i vitögat, och sanningen är ju den att  jag inte kan garantera att jag orkar ge henne det hon behöver, eftersom jag blivit sämre. 

Det kommer överlag bli tomt efter hästarna, och jag kommer sakna att gå upp för att sköta om dem - men samtidigt känns det lite skönt, för när jag inte vet frånn dag till dag hur jag mår, så måste jag göra vad som är bäst för dem.

Snacka om upprepning i denna blogg! Men det blir lätt så när man käner sig så kluven, när man vet att man gör rätt för djurets skull, men samtidigt har svårt att acceptera det själv. Motsägelsefullt? Javisst! Självklart är det det, när känslor är inblandade.