Jag har de senaste dagarna mått ordentligt dåligt, med värk, illamående och yrsel. Bara det att sköta om hästarna och stallet har känts som "slavarbete", det har gått tungt....

Mycket har givetvis med allt som hänt det senaste året att göra, och när det intenisifierades i början av Juni. Sedan har det bara gått utför, när det gäller dessa ständiga trakasserier och förföljelser. Det finns ingen ände på det i sikte.*suck*. Skitsnack och anmälningar av grovaste sort bara haglar över en, och det är knappt man hinner hämta andan emellanåt. Inte undra på att det känns tungt att ens utföra vardagsysslorna. Stallet- som varit min tillflykt - känns bara motigt, som något som måste göras. Och det måste det ju också: Hästarna kan knappast sköta sig själva...

MEN! Det finns faktiskt en ljusning, det gäller bara att hålla koll efter den och hitta den. Att börja se frammåt igen- trots allt som pågår runt om. Jag måste se frammåt! panikångesten har börjat ge sig tillkänna igen    och det tycker jag INTE om! Enda sättet att tackla den är ju att försöka ignorera den. Men hur lätt är det att ignorera en oönskad känsla? En primal rest som finns i oss alla från tidernas begynnelse: "fight or fly"? Jag kan inte fly från mig själv, och jag kan inte slåss mot mig själv- jag måste slåss för mig själv och fly från de som trakasserar. Inte heller så lätt nej- men det måste gå. Hela livet är en paradox, med det ena följer det andra, och allt man gör leder till ett resultat. Vad resultatet blir är ju beroende på handling. Om jag tillåter allt detta trycka ner mig blir resultatet att jag mår skit - alltså måste jag börja tänka i andra banor och se frammåt och kämpa, även om det är tungt.

Tröttheten och maktlösheten har varit mina följeslagare länge nu - men är jag egentligen maktlös? Nej, faktiskt inte.

I morgon blir säkert bättre....

Ja, jodå, jag kan förstå att den rubriken får en att rygga tillbaka och stänga ner sidan....

Men det är så det känns: som om allt man gör, strävar efter, längtar efter, bara är så jävla meningslöst! Varför fortsätter jag kämpa? Jag kan nog - utan att överdriva- säga att jag nog fått stå ut med och ta mycket skit än en människa egentligen ska behöva tåla. OK, jag står på benen - änsålänge. Men fan vad det kostar på!

Allt som hänt och händer- jag vill inte låta det gå ut över andra, men ibland är det så jävla svårt att hålla inne! Och jag är dessutom så satans korkad att jag i princip alltid sätter andra människors behov och känslor före mina egna. Jag är av den sorten att jag skulle kunna ge bort min sista skjorta om någon annan ser ut att behöva den bättre än jag. Hänsyn, medlidande, empati och sympati är och har alltid varit ledord för mig.

Jag hatar att göra andra besvikna, så jag driver mig själv längre än jag orkar för att slippa göra någon besviken eller sårad, och inom mig förbannar jag mig själv för detta.

Men samtidigt har jag givetvis en annan, mörkare sida också - en som jag ytterst sällan visar. Folk brukar i de flesta fall vara rädd för min man pga hans bakgrund - han är som en liten söt valp i vanliga fall, men gud nåde den som skadar hans närmaste - då blir han en Dobberman på sterioder!. Det ironiska i det hela, är att det inte är honom de ska vara rädd för. han må ha skadad folk fysiskt titdigare i sitt liv när han var yngre, det gör iofs inte jag- om jag kan undvika det. Blir jag direkt attackerad och anfallen, så är det klart att jag försvarar mig.

Nej, jag går tillväga på ett annat sätt: jag krossar de som blivit mina fiender. det kan ta många år, men jag kan vänta. eller, snarare så är det så att jag låter dem krossa sig själva under tyngden av sina lögner.Tills inget blir kvar av dem, annat än deras egna falska "jag" som folk skyr som pesten.

problemet nu är att jag känner mig instängd i ett hörn, jag har inte en chans att försvara mig eller rentvå mig från dessa satans lögner... eller? Jo, jag sitter faktiskt på ett triumfkort, ett som kan vända hela denna soppa och få sin avsedda verkan: att de som förföljt och terroiserat mig, sitter där avslöjade för alla att se. De vet inte om det... Men det kommer drabba dem hårt! Ett misstag som en av dem gjort, som är så allvarligt om det vore sant, men som jag kan motbevisa - kommer få allt de kämpat med att falla som ett korthus. 

Snart så.... snart så kommer de få ett helvete att förklara sig.

men, som rubriken tyder: ibland känns allt så meningslöst. Då känns allt bara svart och jag vill inte längre. varför ska jag behöva slåss mot idioter, slåss för mitt liv? Nej... orken finns där fortfarande att stå emot- men hur länge vet jag inte....

Ibland kännns det som om jag sitter på ett skenande tåg som bara går fortare och fortare, och jag kan inte hitta handbromsen....

Allt detta som hänt i mitt liv.... Hur fan ska jag kunna sortera allt och få någon slags ordning i kaoset, när det aldrig blir lugnt runt om? 

Glada minnen blandas med mindre glada, lågvattnet är verkligen lågt då....

Just nu kan jag inte komma på ett enda ljust minne.

Nåväl, mer blir inte sagt just nu pga skrivarlusten inte vill infinna sig.

Lägger istället in en låt från youtube, i brist på annat.

Jag har ofta funderat över detta med "tjänster och gentjänster". Det som har slagit mig många gånger är att många tycks ta förgivet att om de hjälper någon så ska de ha något tillbaka. varför är det så?

Jag hjälper gärna andra, och har alltid gjort, men jag begär inget tillbaka. Jag menar: ska man inte kunna ställa upp utan att vara beräknande och "ha till godo"? Ofta märks det att folk har svårt att be om hjälp, eller ta emot hjälp, just bara för att de tror att det finns en baktanke bakom det hela. Är det så svårt att ge av sitt hjärta? Om jag kan hjälpa någon så mår jag bättre i mig själv- och det är tack nog anser jag.

Som idag. Pelle behövde hjälp, jag stod ju ändå där och hade inget att göra och kände mig faktiskt lite rastlös där jag rökte min cigarett. han kom upp med en nybliven "mamma-ko" och hennes lilla söta kalv. ( den hade lite röd mule och såg ut som Rudolf med röda mulen   ). När han frågade om jag kunde hjälpa till- så självklart! Sedan hade korna lyckats öppna en bal hö som han skulle dela ut till dem, så det inte gick att skjuta fram balen. ( balen hänger i en krok i taket, och skjuts fram via en skena så höet kan fördelas ut). Pelle gick och hämtade en högaffel för att börja slänga ut hö för hand tills balen lossnade - genast frågade jag efter en högaffel, och hämtade sedan min, eftersom jag inte hittade någon. Mitt i detta kavande med hö, så fick han syn på en kviga som skulle till och kalva! Ja, det belv ju till att hjälpa till och försöka få henne tvärs genom ladugården och in i en kalvningsbox. ( Detta är amm-kor som går på lösdrift). Självklart ville inte kvigan som han ville inte! Så där stod jag och höll en grind som skulle mota henne, och samtidigt inte släppa förbi de andra djuren. OCH som vanligt hade jag mina älskade foppatofflor på mig   . kanske inte så passande i en ladugård nej.... men men.... Nu var det som så att det var säkert en ½ meter som var "öppen" mellan grinden jag höll och väggen, där kreaturen givetvis absolut skulle tränga sig förbi. Med en blick på mina foppisar sa pelle att jag nog inte skulle kliva ner i skiten... NÄHÄDU! Det var just det jag gjorde -inga kossor skulle smita förbi där inte! Vaddå? Foppisar är lätta att duscha av ju   . Nåväl- tillslut stod kvigan inne i boxen iallfall- men hon var knappast belåten för det inte. men det får hon ju tåla när hon ska till och kalva.

Ska bli spännande att fråga pelle hur det gick imorgon- om jag träffar honom.

Och jag hoppas och tror att han förstår att jag inte har någon baktanke med att hjälpa honom när det behövs! Snarare så hjälper han faktiskt mig! För när jag har sådan här jävla värk som idag, så är det både skönt och känns bättre att göra något vettigt och gärna då lite "hårt" arbete.

jag kan inte mycket om kor alls, och vet inte alls hur det hela funkar - men jag börjar få lite klämm på det hela. fast jag skulle aldrig klara av att sköta en hel ladugård- det är ett som är säkert! Men att hjälpa till, och att kunna göra saker utan att vara ivägen- det gör jag gärna   .

Det blev så, för jag tyckte den här var lite "roligare" när man kunde göra den mera personlig....

Tänkte att jag kanske skulle ta och förklara lite mer vad jag menar med att jag föraktar människor. Eller, ja, det kanske är fel uttryckt egentligen; jag föraktar inte människor över lag - utan alla lögner, baktaleri, avundsjuka och sådana som som måste hävda sig själva genom att snacka ner andra! Jag är inte guds bästa barn- har aldrig varit, men jag lyssnar aldrig på skitsnack, utan skapar mig en egen uppfattning. Egentligen tycker jag om människor, det är spännande att träffa nya människor och göra nya bekantskaper, alla har ju sin historia, sitt liv. Ibland har vi gemensamma intressen, ibland inte - men vi kan vara vänner ändå.

Nej, det är som sagt all denna missumsamhet och all småaktighet som gör att jag kan känna förakt. Visst, visst; vi är alla olika -men det är ingen ursäkt för att förstöra andra människors liv- oavsett vad!

Denna virvelstorm jag hamnat i sedan några månader tillbaka, just som jag trodde att allt lugnat ner sig, bara för att slå till med full kraft igen - gör ju inte saken bättre. Att ständigt behöva vara på spänn inför nästa attack, oron över mina barn och barnbarn, min sjukdom, ja det blir för mycket ibland.

Jag kämpar för att försöka hålla mig frisk så gott det går, men cancer är cancer. Att leva med 25% (c:a) funktion på bara en njure tar på krafterna. Värken, känslan av orkeslöshet som kommer emellanåt, tröttheten, illamåendet; ja allt det "tar ju ner" en som det är. Inget blir ju lättare av all den oro som ställs till runt om en. Blodtrycket vågar jag knappt kolla längre, för även om jag äter blodtrycksänkande ( Diovan), så sticker det iväg upp i höjder som inte är så bra...

Att leva med ADPKD ( Autosomal Dominant Polycystiskk njursjukdom) är ingen lek; jag vet att den är obotlig, går inte att hejda och den är dödlig. Visst finns det dialys och senare transplantation - men inget av det gör att man blir 100% frisk. Dialys är påfrestande i sig och en transplantation innebär ett liv där man måste äta cellgifter - kan bara tänka mig hur man mår då. *Usch*.

Det konstiga är, att när man utsätts för sådana kraftiga attacker av skitsnack och rena grova förtal, så sitter man likförbannat och försöker förstå! Varför håller ex. Linda på så här? Vad vinner hon på att försöka krossa mitt liv? Mår hon bättre av det? Varför denna fanatismiska förföljelse? Hon har ju inte ens dragit sig för att dra in mina barn i sitt lilla privata korståg. hade jag gjort henne något, kunde jag kanske förstå lite- men så är det inte. samma med kevin, även om han inte snackar skit som hon: varför ska han behandla mig som skit, när det är Linda som gjort 2 inbrott hos mig och tömt 2 lägenheter, när det är hon som plågat djur ( vilket hon otaliga hgånger försökt få folk att blint tro på att jag gjort/gör)? jag menar: jag hade förstått hans attityd om saken varit den motsatta: att jag gjort/gör så. Jag ställde upp på honom och hjälpte honom genom att försöka stötta honom när han genomgick dialysen och senare när han fick panikångesten ( som tycks hänga samman med denna sjukdom). När jag fick panikångesten sa han föraktfullt att det "bara är hjärnspöken", när han själv fick den blev han rädd. Då gick det bra att vända sig till mig - eftersom jag då hade lärt mig hantera ångesten relativt bra.

När Christina dog, ja, då stod jag där ensam. Visst, Linda var faktiskt med- och det är jag tacksam gentemot henne för och kommer aldrig glömma heller - men efteråt så hette det " vaddå? hon var ju dödfödd, det är väl inget att sörja." Ja, Christina var dödfödd, men fortfarande mitt barn. Det barn jag miste. Även om det nu gått 20 år, så funderar jag ibland på hur hon skulle varit, vilken personlighet hon skulle varit. Nej, jag varken kan eller vill "glömma" - och sörjer gör jag fortfarande för det liv som aldrig fick chansen att leva. Min dotter....

Alltjag vill är att få lite lugn och ro i livet. Jag lever min dröm sas, genom att bo på landet, har mina djur och gör som jag vill. Något som många tycks ha svårt för också: de kan inte se min sjukdom, därför kan den alltså inte finnas! Jag ser frisk ut, så det är tydligen väldigt svårt att förstå varför jag har sjukpension - eller sjukbidrag som det väl heter idag?

  Siouxi   Cobra Ferarri  Bestulven 

Nej, inte alls egentligen.Men ibland blir jag bara så less på det mesta!

Då känner jag mest bara för att dra mig undan och absolut inte vara nära någon, för antingen klappar jag till personen ( om den är en av dyngspridarna) eller så sårar jag omedvetet den stackare som råkar vara till hands.... tack och lov känner jag inte denna irretation mot mina medmänniskor så ofta....

För att lugna nerverna lite och "coola ner" så bestämde jag mig för att ta en tur på Ulven. HA! Vad lyckat! Jodå, Ulven var makalöst duktig: gick in själv i stallet och stod uppbunden utan att trassla så mycket och lät sig borstas, få på sig benskydden och sadeln. Duktiga killen! Precis när jag var klar kom Anna, och jag frågade fall hon ville hänga med på Ferarri- och det ville hon =). Men jöjje mig vad HALT det var ute!!! Inte på asfaltsvägen- men på grusvägen och i skogen! Hästarnas ben for ju som Bambis på isen   . Och Ulven fattade inget när jag gav honom stöd på tygeln och satt till honom först, men efter en stund verkade han fatta att det var för att hjälpa honom. Och inte ett enda stopp idag!!!! OTROLIGT! Och han sökte sig ner och svarade på hjälperna =) Han blir bättre och bättre för var gång =) Räknade ut att jag denna vecka suttit 8 timmar på hästryggen - så iofs borde det ju ge lite resultat *S*.

Ritten hade sin verkan, jag kände mig lugn och rätt tillfreds när jag kom tillbaka. det är så skönt att bara skritta fram i skogen och även om man är 2 som rider, så är man i sin egen lilla värld. Underbart! man får perspektiv på det mesta.

Lite sorgligt är att en kalv dog idag - men det är ju sånt som händer. Trots försök att dra ut den, så gick det inte.... Livet på landet....

Att jag tände till idag, beror nog på att jag går och bär allt inom mig tills det liksom kokar över. det har varit lite väl mycket de senaste månaderna - och nån gång kommer ju reaktionen. då känner jag mig sådär "människofientlig". Jag och Riche ( Richard Langhammer) hade det gemensamt att vi föraktar människor, inte pga att någon av oss känner oss överlägsna, utan för att vi båda kände oss svikna. Nu är min älskade vän Riche borta sedan många år och saknade är djup efter honom. han förstod detta med min "2 metersgräns" - den gräns jag har som jag bara släpper in ett fåtal personer i mitt liv närmare.

Nej, jag är inte människofientlig- jag litar bara inte på någon....