Hur tur har vi inte haft med jaktmarken??? Kostar en ½ älg - om en stor skjuts, annars om inte, så blir det väl nästa år... kostnaden är densamma iallfall. DVS 0.

Var in till lanbys idag och hämtade min nya studsare - eller ja, ny och ny, begagnad såklart - vem 17 har råd att köpa nytt?? En sidorepeter som jag vill ha, gillar inte alls bygelrepetern, så den går över i makens ägo nu istället. Som vänsterskytt passar den ju honom ypperligt.

Hästarna mår bra och är sommarfeta och goa. Tom Ferarri har blivit en riktig goshäst som ska stå på mina fötter helst och bli kelad med. Gäller att man ser upp, hon får gärna stå närma, men inte lika gärna på mina fötter. Irolona är väldigt lättfångad numera, visst får jag gå efter henne lite och parera emellanåt, men det har mera blivit som en lek mellan oss. Idag satt "trumpetens" gubbe ute på deras terass och han tyckte nog att jag var en aningens knasig - vilket kanske heller inte är ett helt fel antagande iofs - när jag gick runt i hagen och sjöng om hur dumma Irolona inte ville låta sig fångas.... Men faktum var att det hjälpte: för Irolona stod och stirrade på mig som om jag vore tokig och lät sig fångas av pur förvåning, eller så ville hon bara ha tyst på oljudet... Svårt att säga, men effekt hade det iallafall. 

Var in till sonen också idag, med dammsugare och lite annat nyttigt som kan behövas i en lägenhet.

Man ska inte vara skadeglad, men ibland är det svårtatt låta bli... Sonens f.d godeman är i verkligt blåsväder och granskas av både överförmyndarnämnden såväl som polis och tingsrätt ( som förordnar godmanskap och förvaltarskap). Att han ligger pyrt till är det minsta man kan säga. Och, han faller inte ensam -åh nej! Här rullas hela historien nu upp om Sociopatens inblandning - ex godemannen vill minsann inte ensam ta all skit av det som nu rullas upp.

UPPRÄTTELSE kallas det! Och det känns jävligt SKÖNT! ÄNTLIGEN blir Sociopaten avslöjad för vad hon är! 

Det enda som jag mår dåligt av är att min son mår så dåligt av allt detta, det svek dessa 2 personer så grymt utsatt honom för. Och som de beskyllt mig för... Jag hoppas han kan hållas utanför vidare gång i detta! 

På åklagarens begäran är nu min man och jag kallade till förhör om det senaste årets händelser, alltså de brott som ex godemannen och Sociopaten begått gentemot oss, men framförallt min son. Så skönt att bli tagen på allvar nu, att de avslöjade sig själva- och varandra! 

Nu först känns det som jag verkligen kan släppa detta och gå vidare och koncentrera mig på vad som viktigare är: min familj. Mina 2 UNDERBARA barn, barnbarnen, mina 2 underbara "bonusgrabbar" med resp, och inte minst min man - och djuren förstås.

Som sagt: det är en skön känsla att få upprättelse tillslut, även om det i ena fallet tagit många många herrans år, och i det andra "bara" 1.

Sonens " gode man" är ute ur bilden nu- äntligen! Han försvann som en avlöning när han fick nys på att han skulle få sparken - gick huxflux i pension, samma dag som beslutet fattades att han skulle väck. Istället har sonen nu fått en ny god man, som dessitom råkar vara polis, så sonen är överlycklig - han har alltid varit facinerad av poliser ända sedan han var liten, nästan dyrkat hela poliskåren som idoler och livshjältar. 

Dessutom har han - sonen alltså - fått sin första lägenhet: en stor 1:a som är görfin! Med stor stolthet visade han upp den igår och bjöd på kaffe som vi hade med oss och kladdkaka. Enda "smolket i bägaren" var att hans flickvän arbetade, så vi inte fick träffa henne - det tyckte sonen var oerhört tråkigt och var lite deppad av, men vi kommer ju åka in till stan flera gånger så vi hinner nog träffa hans flickvän.

Allt är klart med älgmarken nu ( eller markerna, för det är ju 2 "bitar"), vi - dvs Jag, maken & Anna - var upp och tittade på ena marken i lördags och blev nästan chockade! Vilken jaktstuga!!! Ja, och vilken mark! Även om det inte blir nå älg skjuten, så är det värt bara att vara där och sitta på pass och sova över och bara vara. Gubben och jag kommer turas om att åka hem och ta hand om hästarna - så det blir nog bra.

Anna är en underbar tjej, och så glad att bli medbjuden som fast markansvarig- som vi- dvs hon har precis samma rätt att utnyttja markerna för jakt och reakreation med vem hon vill - som vi har. det är ju inte bara älgjakt, utan allt småvilt & även fiske som ingår + att både hon och vi har småviltsjakt angränsande till denna mark.

       Jaktstugan

Så kommer då lite sommarbilder på hästarna, kan man sitta och titta på regniga dagar som denna och minnas det nyligen försvunna varma, sköna vädret....

Ibland vill man som bara lägga ner allt och bara "försvinna", men så händer nåt litet som gör att man får tillbaka lusten att kämpa vidare.

Då inser man att det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva, det behöver inte alls vara något enormt omvälvande, utan det räcker med ett vänligt ord, visad uppskattning osv.

Iros ( Irolona) som var så svårfångad i början, kommer numera fram själv och vill kela i hagen - bara en sådan sak gör en ju jätteglad. Jag var lite orolig inför sommarbetet hur hon skulle bli att fånga in, men *peppar peppar* inga problem hittills.

Hundarna kommer superbra överenns, aldrig ett gruff mellan dem. Bira och Sioux håller full fart, medans Cobra lite överlägset överseende håller kollen och hellre slappar i soffan.

Mellan gubben och mig... tjaaaa, det går som vanligt upp och ned, men efter 13 år ihop så är det väl så det är. Vi kan varandra utan och innan, och ibland är vi noga båda rejält less... men så kommer det där lilla ordet och "lessheten" är som bortblåst.

Häromdagen kände jag bara att jag ger upp och skiter i det här, men, näää, det vill jag ju egentligen inte alls. trots allt finns ju ett skäl till att jag gifte mig med honom...

Nåja, livet kommer nog fortsätta gå upp och ned, men man får väl ta dagen som den kommer helt enkelt=). Och göra det bästa av den.

Jag har funderat länge på detta, fram och tillbaka.

Gett det chans på chans, försökt med nästan allt.

Nu känner jag att jag inte har mer att ge. När man inget får tillbaka så tar orken och lusten slut. Kärlek förvandlas till förakt och kallsinne.

De få korta stunder då man får något tillbaka är inte tillräckligt för att - iallfall jag - ska tycka det vara värt allt annat.

Samtidgt - efter så många år - är det svårt att ta detta slutgiltiga steg.... 

men jag måste, för min egen skull innan jag går under helt. 

Har trott på en förändring som aldrig kommer, som bara lovas. 

Nu vet jag inte om jag ens orkar ge det hela en chans till, eller om jag helt enklet ska skita i det....

Har suttit uppe hela natten och funderat efter sonens besök igår.

Hur ska jag gå vidare nu? Det är klart och tydligt att hans f.d Gode man ( numera förvaltare eller vad det heter) inte sköter sitt uppdrag ännu, och har väl egentligen aldrig gjort.

Sonen, som behöver glasögon, hade inga igår och jag frågade var de var; han svarade att de var trasiga, men att Åke ( som alltså ska finnas behjälplig för min son) skulle ha betalat nya glasögon för månader sedan, men att sonen inte fått några. Glasögonen är mycket viktiga för honom!.

Åke var från början bara god man för sonen, men plötsligt, för någon månad sedan blev han "förvaltare" ( en nyare form för överförmyndare), något jag inte informerats om, utan fick veta av sonen. Enligt lag så måste och ska jag informeras innan en förvaltare utses - något som tydligen "förbisetts".

Sonen har rätt till aktiverings-stöd som det heter, en summa på c:a 7000/månaden, som ska gå till hyra, mat, el - ja allt som en vanlig lön går till. Detta bidrag skulle av ( dåvarande) gode mannen ha ansökts om i Augusti förra året för att hinna komma igång till februari i år -vilket inte gjorts.

Sonen har alltså bara studeistödet pga Åkes nonchalans. Inte heller ser de till att sonen kommer till läkare som han ska, dels för prover för njurarna och dels för uppkollning av medecineringen av Concerta för hans ADHD.

Någon legitimation får han inte för denne Åke, inte heller får han se kontoutdragen från sitt konto. När sonen försöker ringa Åke om saker såsom pengar så svarar Åke aldrig, utan sonen får hålla på att försöka och försöka nå honom och tjata för att få sian pengar. Nu har tom lärarna i skolan och personalen på elevhemmet börjat reagera på Åkes sätt att "sköta" sitt uppdrag. ( Efter 1 år av misskötsel - men bättre sent än aldrig iofs).

Dessutom har sonen en elevassistent som håller på att säga till honom att "hans ( sonens alltså) familj inte existerar, och att han inte ska inbilla sig att vi vill ha med honom att göra." Indirekt hotar han också ( assistenten alltså) genom att för sonen säga att att han minsann har kontakter inom Outlaws *fnys* och "vi ska passa oss". Nu blir ju inte jag speciellt rädd för detta om han tror det , men sonen mår dåligt som fan av detta!

Jag har ingen anledning att känna varken oro eller rädsla för små männsiskor som påstår sig vara "vän" med dylikt rat, men undrar i vilket syfte han går och säger sådana saker till handikappade elever...

De som verkligen känner mig vet mycket väl vilka jag känner, de som bara vet attjag "umgåtts" gissar bara och de flesta tror att det bara är de på botten sas. Eller "botten" är väl fel ord, men högt uppsatta då....

Men det är tydligen oro nog för att spela tuff inför handikappade och säga att deras föräldrar ska passa sig för de känner ett eller annat krimminellt rat-gäng. *suck*

Men hur 17 ska jag nu komma tillrätta med denna soppa? Fortfarande är Sociopaten, assistenten & Åke full fokuserade på att ge sig på oss, så sonen blir lidande. istället för att Åke fokuserar på sitt uppdrag att hjälpa min son. ( de andra 2 kan dra åt pepparn- de har inget annat med detta att göra än att vigla upp och ställa till problem.)

Jag vill inte se min son må så här dåligt, och jag vill inte att han ska gå omkring och känna sig sviken av de han trodde på skulle hjälpa honom.

Men vad kan jag göra? Jag känner mig låst och förtvivlad....