" prova en kiropraktor istället! Du verkar ju bara vara ute efter nya hästar hela tiden. prova att betala för dem så uppskattar du dem nog mera"

En kommentar skriven av en Sundsvallsbo som gömmer sig bakom ett nick....

Vem denne person är vet jag inte, men knappast någon som känner mig.

"Ute efter nya hästar hela tiden...." Ja, det är väl därför jag haft Ferarri i 8 år? För att jag vill ha nya hästar hela tiden alltså... lite motsägelsefullt, men men, alltid kan någon hitta logigen i det resonemanget.

Som om det vore ett så jävla lätt beslut att avliva en häst, vare sig den är sjuk eller ej!Vilket nu irolona är, hon har ont, men kanske bättre hon får gå och lida istället, bara för att jag inte ska framstå som en som vill byta häst hela tiden? Är det bättre så eller?

Ett jävla taskigt påhopp är det.

Jag har inte förstört Irolonas rygg, jag har bara haft henne sedan januari, och upptäckte snart att hon markerade kraftigt på h. bak emellanåt.

Nu är hon en f.d travare som gått lopp, och det är inte så förbannat ovanligt att de får skador efter det!

Vad gäller "gratishästar", så är Irolona den enda jag mottagit gratis som min egen - och hon är då fan inte mindre värdefull i mina ögon för det! Tvärtom! Jag hade -om inte stora planer - så åtminstonde någon form av planering att vi skulle kunna lulla runt i skogen hon och jag. MAO så planerade jag ett liv ihop med henne.

Vad gäller Ulven, som jag lämnade tillbaka efter 4 år som foder häst ( räknas 4 år också som att man vill byta häst hela tiden??!!). Hur många som sa åt mig att göra mig av med den hästen vet jag inte, de ansåg honom inte pålitlig ( bla en mycket hästkunnig man, med åratal av erfarenhet av hästar av alla de sorter), men jag vägrade för jag älskade verkligen den hästen! Inte förenns jag bedömde att risken för att en olycka var överhängande när vi red ut, och efter han ramponerat 3 stall ( nåja, boxarna i dem om det ska vara noga, och det ska det väl - och 1 stall föressten, nämligen det jag har nu.) Då fick tom jag inse att det helt enklelt inte fungerade. Men man kämpar då fan inte med en häst i 4 år, om man bara vill byta hela tiden!

Däremot har jag letat häst att ha som sällskap till Ferarri efter beslutet tagits att Ulven skulle få komma hem till sig och efter jag fått Irolona utdömd.  ( Ja, jag har låtit en veterinär göra böjprov på henne och hon markerar kraftigt, ingen kiropraktor i världen kan få ordning på det!)

Jag har funderat och letat och hittat några intressanta hästar, som jag lagt upp bla här på bloggen tillsammans med min spekulationer om det kan vara den rätta.

JA JUST DET: DEN RÄTTA!

Den rätta, för att jag vill ge ett permanent hem, precis som Ferarri har.

Jag skulle kunna betal hur mycket som helst för en häst om det vore så; men vad är det för garanti att den är felfri? Skulle priset avgöra det? knappast!

Jag var övertygad om att Irolona var den rätta, och det är hon också, när vi nu kommit förbi hennes rädslor för hantering av sitt huvud, när hon nu villigt låter sig fångas och inte är så "rädd om sin frihet". Hon är underbar på alla sätt och vis. MEN LIDER AV SITT RYGGFEL OCKSÅ!

Varför ska jag egentligen sitta här och försvara mig inför en feg persons påhopp? En som inte ens vågar säga vem det är, som antagligen inte ens känner mig?

Jo för att jag blir så jävla förbannad på dessa anklagelser denne för mig okände fege fan slänger ur sig!!! Och dessutom totalt ogrundat!

Innan jag köpte Ferarri 2004, hade jag inte ägt en häst på många år, sedan början av 90-talet. Jag red andras hästar emellanåt.

Hur kan jag då, om jag inte ägt en häst,varit fodervärd åt någon sedan 80-talet, och senast ägde en häst fram till -92, och nu alltså Ferarri ( som jag betalde ett överpris på medtanke på hur lite hanterad och hur vanskött hon var), verka vara en som bara vill byta hästar hela tiden?

Förklara gärna det för mig tack!

Under tiden jag väntar på den förklaringen så försöker jag hålla mig uppe när jag vet vad som ligger framför mig gällande Irolona!

EN JÄVLIGT STOR SORG!

Idag när jag var ner till hagen så låg Irolona ner och vilade - inget konstigt alls med det, för de brukar tjejerna göra emellanåt.

När hon reste sig däremot....

Hon var så stel i h. bak att tom Gamle Karino som var 34 år, reste sig smidigare och gick bättre efter att ha legat!

Det finns inga tvivel längre....  beslutet måste tas och har tagits....

Nu kan det ju tyckas cyniskt att jag lämnade tillbaka Ulven och han gick till slakt utan att passera gå, och han var ändå 100% frisk! Men med tanke på hans istadighet så hade jag inte något val - än att lämna tillbaka honom alltså - men det var ju mot löfte att han skulle få ett nytt bra hem. Sedan att hans ägares och min defenitation inte överennsstämde om vad ett bättre hem är, är en annan sak. De såg tydligen De Eviga Gröna Ängarna som bästa hemmet...

Men Irolona då.... att hon är stel  är en sak, att hon inte vill ha ryttare på ryggen förståerligt, det hade jag kunnat ta, men inte att se smärtan i hennes ögon emellanåt. Låter kanske dramatiskt det där - men nog fasiken ser man på ögonen när de har ont. Ja, på hela kroppsspråket för den delen.

Ännu mera cyniskt är att jag nu måste leta efter en ny kompis åt Ferarri, då hästar enligt lag inte får stå ensamma.

Ev har jag hittat rätt i ett äldre sto från Polen som behöver nytt hem hon också. Det står mellan henne och en Shagaya arab vallack - båda 2 är f.ö flugskimlar - en färg jag älskar!

Orkar inte skriva mer om detta nu, för jobbigt.

Jag vet att jag gör rätt gentemot Irolona, men ändå.....

Jag har ju sett länge att Irolona inte går rent på varken höger fram eller höger bak, ibland visar hon det tydligare, ibland är det knappt synbart. Men det är inte konstigt att hon inte tycker om att ha ryttare på ryggen - eftersom hon med all säkerhet har fel på den!

Tänk er själva att behöva lyfta tungt om ni har ryggskott ex....

Nåväl, jag har beslutat att hon ska få gå i avel istället - inte hos mig, men hos en seriös travuppfödare. Hon har ju en enormt fin stam den damen.

När beslutet väl var taget, det stod mellan detta och att ha ut henne på foder som sällskapshäst, så tog jag idag kontakt med en uppfödare som jag känner till och som är seriös. Han skulle ta sig en titt på hennes stam, resultat osv osv och se om hon var något för honom, annars skulle han höra sig för om någon annan kunde vara intresserad.

För han var av samma åsikt som mig: Bara för att hon inte duger som ridhäst ska hon inte bara slaktas, utan få en chans som fölmärr.

Imorgon får jag svar av honom. Det känns i hjärtat - men jag måste göra vad som känns bäst för hästen - och ska hon nu bara gå så kan hon likagärna få bli fölmärr då.

Tanken är att jag bara ska ha Ferarri kvar, men då man inte får ha en häst ensammen, så söker jag kanske en gammal trotjänare som kan vara både sällskap och ridas. Men då jag vill lägga ner mera tid på att få igång Ferarri igen, så ska det ju vara en äldre häst som inte kräver så mycket motion annat än ett par dagar i veckan, så jag kan ägna mig åt Ferarri mera. För hon är en underbar häst, men kräver sin ryttare.

Inte många tycks förstå det där, att hon är så förbaskat enveten och envis, att man inte får något gratis av henne - ju mer hon kommer upp i kondition, ju mera får man kämpa. Ändå är hon genomärlig! Självklart utnyttjar hon om hon känner att ryttaren är osäker eller tom rädd - och gör då precis som hon vill! Många hästar gör just så - så hon är inget unikum precis på det viset.

Att skaffa medryttare på henne har jag gett upp - jag antar att det är ett system som funkar för en del, men.... näää, jag tror jag skippar det.

Inte för att jag anser att jag har speciellt hårda krav: ridas 3 ggr/veckan, behöver inte mocka, behöver inte utfodra- behöver inget alls utom att rida. Men har man inte hjärtat 100% med, så funkar det inte. Så är det ju.

Var ner idag och hämtade ut körkortet, så jädrans skönt!

Jag har inte brytt mig helhjärtat i det där förut, men när jag väl gjorde det tog det 3 månader så var det klart.

Då är det bara att vänta på domen på Passaten då.... Men ska jag vara ärlig så vill jag allt ha en 4-hjulsdriven bil av jeep-typ. Inte en stadsjeep, utan en med hög markfrigång och som tar sig fram överallt i princip....  Nåja, det kommer nog en dag det med....

På tiden på Deltagården.

Alla underbara människor jag träffade där: Janne, Rosis, Kjelle, Berit, Riche, "Barsan".... och min underbara man Uffe, Ia, Daniel....

Alla får ursäkta, men Riche är den som mest saknas mig - fortfarande. Denne underbara man! Ack som jag saknar dig!

Glädjen och stoltheten hos Berit när Ia vann sin guldbagge - ja, nog var vi allt lite stolta allihopa, fast lite är egentligen fel ord... Klart jag kände glädjen och stoltheten med Berit och Riche, och det var inte mer än rätt att Ia vann den: hon är, som sina föräldrar, en underbar person!

Daniel, som läste till arkeolog då, vilken makalös människa till å ha läshuvud! Efter mamma Berit kan tänkas....

Berit själv - en människa som verkligen vet vad ödmjukhet och medmänsklighet vill säga! Åhh, alla borde få träffa en Berit och en Riche i sitt liv! Vilka enorma källor av värme de besatt/besitter!

Rosis, du underbara människa! Återigen en människa som har hjärtat på rätta stället, som det heter.

Kjelle, så bestämd, så vänlig, så... genomgo!

Janne, också en av dessa människor med hjärtat på rätta stället.

Barsan - yrvädret med bestämda åsikter och varmt hjärta - som for runt i 180. alltid på språng, men också alltid redo för en pratstund.

Jag vet inte hur jag ska kunna få fram de rätta orden om hur jag känner för dessa människor, för det går inte att beskriva! Det jag fick med mig från Delta...

Ibland saknar jag er alla så fruktansvärt mycket!

Om jag kan, så kommer jag och hälsar på - om inte i år så nästa.

Ni är alla oersättliga på era egna vis, och betyder så oerhört mycket både för mig och uffe.

Om man försöker vara "snäll", ta hänsyn och visa hänsyn gentemot sina medmänniskor; så förväxlas det ofta med att man är korkad och kan utnyttjas till maximalgränsen.

Jag hatar att tjata på andra om självklarheter som man gjort upp om, det är bland det värsta jag vet.

Som att låna ut pengar till en vän, och sedan inte få tillbaka dem när det är sagt, utan man måste säga till om den saken.

Eller att ständigt bli lurad, bara för att någon fått för sig att man är lättlurad.

Tillslut, när det gått för långt, blir jag ilsk och fräser ifrån - vilket inte alltid uppskattas. Men å andra sidan så var det ju ingen sann vän eller bekantskap.

Jag är heller ingen som kommer på inkallning när det passar, och däremellan inte existerar.

Inte springer jag runt och sensationslystet vältrar och gottar mig i andras olyckor av vilket slag de månde vara. Skitsnacket överlåter jag med varm hand åt de som kan konsten att hantera detta "nöje" .

Visst pratar/skriver jag om sociopatens härjningar - men det är inget jag gottar mig åt, hennes handlingar alltså. Men nu är det inte det det handlar om.

Är det verkligen så stenålders att tro gott om människor? Att tro på att en överennskommelse är en överennskommelse? Att ge av sig själv utan att kräva tillbaka?

Tydligen....

Så jag får väl sluta med det, sluta tro gott om människor, sluta tro på dem alls, ta för givet att alla bara är ute efter egen självvinning osv osv.

Alltså i kort: bli en person jag inte är.

Är det verkligen så konstigt och udda att man bara vill leva ifred, att man inte söker större umgängen? Att man kanske vill hålla sig lite för sig själv?

Är gemene man så förbaskat nyfikna, att om de inte får "grepp" om en person, så hittar man på saker att säga, för att få sin lilla ljus-stund i centrum för storskvaller för idialöra? Hellre än att försöka lära känna den personen?

Jag har genom åren haft både riktiga goa vänner ( som jag har kvar än idag) och falska dito, som bara utnyttjat det de kunnat få ut av en och sedan kasserat en som en trasig leksak, jag har inget behov att umgås med si eller så många.

Mycket har givetvis med min uppväxt att göra - som gör att jag inte har mycket gemensamt med andra, och som jag dessutom inte vill "vältra mig i". Jag har svårt att umgås med människor som haft ett liv där de i princip glidit fram på en räkmacka, eftersom vi på den punkten inte har något gemensamt. Lika svårt har jag för de som försöker leva andras liv. Som inte vågar vara sig själva.

Hur som haver: nu är det slut på "snällheten", nu kommer mina villkor också att gälla.

Inte konstigt att Irolona varit så rädd om högra sidan av huvudet! Att slå en häst över "ansiktet" med en piska för att den inte gör exakt som den "ska"--- fy fan alltså.

Ja, det är inte hon jag fick henne från, utan tidigare i Irolonas liv detta hänt - men "skadorna" sitter ju kvar.

Misstänkte från början att det var något liknande som hänt, men fick det som sagt bekräftat idag av en som personligen bevittnat den typen av "behandling" av hästar, och som känner Irolona sedan tidigare.

Inte undra på att hon får sina nervösa återfall, stackars häst.

Men det har blivit bättre! Det är stor skillnad på den Irolona jag hämtade och den som går och latar sig i hagen.

Idag kan man verka hovar ute i det fria, hon står lugnt uppbunden, hon är social och söker sig till människor.

Nu ska vi bara jobba vidare i lugn takt, så blir det nog bra. Undvika tvångs-situationer och låta allt ha sin tid. Så blir det nog bra i slutändan.