Efter 8 år med Ferarri, har vi så kommit till vägens ände. Känns sorgligt, men vad  annat kan jag göra? Visst har jag haft tankar på att behålla henne, hon är ju ändå min hjärtehäst - men just därför känns detta tunga beslut också rätt. 

Rätt gentemot henne.

Hon ska inte behöva gå som ensamhäst här hemma, och att ta på mig en häst till när jag blivit så sjuk som jag är nu, skulle vara lika fel det.

Som det är nu får hon ju komma till en hästfamilj där alla rider, och ska bli deras 11-åriga dotters häst. OCH hon får 3 andra hästkompisar där.

Hur mycket jag än förbannar denna jävla sjukdom, så blir ju inget bättre, och det är bara att inse att jag inte har orken längre och måste göra vad som är rätt för hästen -inte för mitt eget ego, för att jag älskar min lilla "Rarra".

Det vore så fel att av egoistiska skäl behålla henne, dels som ensamhäst och dels då jag ju inte kan ge henne allt hon behöver i motionsväg.  

Jag hoppas innerligt att hon får det bra hos sin nya familj, vilket jag egentligen inte tvivlar på då det är mycketr seriösa hästkunniga människor hon kommer till.

Men sorgen att skiljas från henne.... tungt.

Ibland måste man se sanningen i vitögat, och sanningen är ju den att  jag inte kan garantera att jag orkar ge henne det hon behöver, eftersom jag blivit sämre. 

Det kommer överlag bli tomt efter hästarna, och jag kommer sakna att gå upp för att sköta om dem - men samtidigt känns det lite skönt, för när jag inte vet frånn dag till dag hur jag mår, så måste jag göra vad som är bäst för dem.

Snacka om upprepning i denna blogg! Men det blir lätt så när man käner sig så kluven, när man vet att man gör rätt för djurets skull, men samtidigt har svårt att acceptera det själv. Motsägelsefullt? Javisst! Självklart är det det, när känslor är inblandade.

 

Anki

9 september 2011 07:10

Förstår dina känslor fullt ut. KRAM hjärtat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och kalla mig och min dotter oh man en massa, så väljer jag att publicera detta, skrivet av dig med dina egna ord, om "den underbara mamma" du så försvarar.   Så nu blir det mera intressant att få se dina snorkiga, obefogade kommenater om DETTA! ...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.   Ja, ...

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne? Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn,...