Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också.

Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det senaste 1½ året.

Själv har jag ju fått blödande magsår där en tarm spruckit. Inte speciellt nice, och gör inte lite ont heller. Sonen har fått ett antal mindre attacker av dåligt mående fysiskt pga njurarna, och ett allvarligt anfall där han föll ihop på Frösöbron och var icke kontaktbar en stund. Allvarligt, allvarligt. När han kom till akuten och de ringde mig, så hade han ett undertryck ( blodtrycket alltså) på över 115! Normalt är ju 70-c.a 90. Stackars pojken, då var han allt bra liten... Och det är ju inte undra på...

Den här sjukdomen förvärras ju av stress och oro, och Sociopatens framfart har ju fått min son att må otroligt dåligt det senaste året. Och den varianten som min son har är tydligen extremt aggresiv med snabbt förlopp enligt läkarna. Vi har samma sjukdom, men den kan tydligen utveckla sig mycket olika. Jag har ex inte ens börjat med dialys än, efter 27 år med ADPKD, medans sonen närmar sig det med "stora steg". Om jag är orolig? Jamen gissa! Självklart!

Vad Sociopaten gjort min dotter låter jag vara osagt, då hon inte sagt jag får säga något om det. Hon berättar själv när och om hon vill, till vem eller vilka hon vill.

Nu har det dessutom kommit fram att det försvunnit dryga 30-40 000kr från min sons konto, och spåren leder till... guess who? Och sonens fd förvaltare. Är de på väg ner? OHJA! Jag börjar snudd tro på att det finns en rättvisa ändå.

Nåja, oavsett hur jag mår idag, kommer jag aldrig sluta kämpa för mina barn. Och mig kommer hon inte knäcka, även om jag går på knäna ibland. 

Inom en snar framtid, då Sociopaten blivit total avslöjad även i rättsystemet, så ska jag publicera material, som inte ens kan få hennes ihärdigaste påhejjare att tvivla längre på att hon är ondskan personifierad.

Varför skulle jag nu göra detta? Jo, för att inte många kan ens föreställa sig att en sådan ondska kan finnas i en människa de en gång trott sig känna. En sådan komprimerad, genuin, genomgående ondska i en människa....

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också.

Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det senaste 1½ året.

Själv har jag ju fått blödande magsår där en tarm spruckit. Inte speciellt nice, och gör inte lite ont heller. Sonen har fått ett antal mindre attacker av dåligt mående fysiskt pga njurarna, och ett allvarligt anfall där han föll ihop på Frösöbron och var icke kontaktbar en stund. Allvarligt, allvarligt. När han kom till akuten och de ringde mig, så hade han ett undertryck ( blodtrycket alltså) på över 115! Normalt är ju 70-c.a 90. Stackars pojken, då var han allt bra liten... Och det är ju inte undra på...

Den här sjukdomen förvärras ju av stress och oro, och Sociopatens framfart har ju fått min son att må otroligt dåligt det senaste året. Och den varianten som min son har är tydligen extremt aggresiv med snabbt förlopp enligt läkarna. Vi har samma sjukdom, men den kan tydligen utveckla sig mycket olika. Jag har ex inte ens börjat med dialys än, efter 27 år med ADPKD, medans sonen närmar sig det med "stora steg". Om jag är orolig? Jamen gissa! Självklart!

Vad Sociopaten gjort min dotter låter jag vara osagt, då hon inte sagt jag får säga något om det. Hon berättar själv när och om hon vill, till vem eller vilka hon vill.

Nu har det dessutom kommit fram att det försvunnit dryga 30-40 000kr från min sons konto, och spåren leder till... guess who? Och sonens fd förvaltare. Är de på väg ner? OHJA! Jag börjar snudd tro på att det finns en rättvisa ändå.

Nåja, oavsett hur jag mår idag, kommer jag aldrig sluta kämpa för mina barn. Och mig kommer hon inte knäcka, även om jag går på knäna ibland. 

Inom en snar framtid, då Sociopaten blivit total avslöjad även i rättsystemet, så ska jag publicera material, som inte ens kan få hennes ihärdigaste påhejjare att tvivla längre på att hon är ondskan personifierad.

Varför skulle jag nu göra detta? Jo, för att inte många kan ens föreställa sig att en sådan ondska kan finnas i en människa de en gång trott sig känna. En sådan komprimerad, genuin, genomgående ondska i en människa....

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.

Ja, gubben är ju med förstås, och Sioux och Cobra.

Sioux och Cobra ja, de har STORA tider härnere med alla nya lukter och ljud. Att ta en promenad med dem är något som tar sin lilla tid då de bara MÅSTE nosa av varenda millimeter av vägen. Men vad gör väl det? Det enda jag inte tycker om är att Sioux börjat resa ragg och morra åt andra hundar efter Taiga bet henne. Men hon - Sioux - gör inga utfall utan håller sig snällt vid min sida, och lägger sig om jag säger åt henne. Så hon har ju inte blivit helt blockerad efter den händelsen, men en aningens osäker på andra hundar. Synd nog.

I helgen ska jag även träffa Eva-Marree, min älskade dotter. Det var ju ett tag sedan, men vi har båda lagt allt bakom oss och startat om. Något man kan med lätthet göra om man verkligen känner ärligt för varandra.

Just detta att jag och min dotter fått så bra kontakt igen måste ha skakat om Sociopaten rejält! Eftersom Sociopaten är oförmögen att känna annat än för sig själv, så har hon nog inte tagit med i beräkningen att det finns något som heter äkta känslor mellan mor/dotter, oavsett vad som händer genom åren. Känslor som gör att man läker sår och bygger vidare, istället för att låta sig brytas ner.

Den känslan heter KÄRLEK, och är inte enkelriktad eller egoistisk, och den är kravlös. Äkta kärlek, mellan förälder/barn, man/kvinna, som är kravlös är i motsats till Sociopatens krav på beundran och "kärlek " äkta. Att kräva att alla ska älska och beundra, utan att kunna ge ett uns tillbaka är enbart sjukt och förvridet.

Jag ville göra den här resan innan röntgen, fall det nu blir operation. För om det nu skulle bli operation så är det ju en relativt lång läkeprocess efter det.

Blir det ingen operation, och jag bara blir lite starkare och magsåret läkt, så funderar jag på - men bara funderar änsålänge - på att ev skaffa en ny häst. Ferarri har det så bra som hon bara kan. jag funderar mer på att skaffa en äldre gentleman som jag bara kan njuta sköna skogspromenader med, och som inte behöver gå i stort varje dag. För jag har en förhoppning om att läker bara magsåret så kommer jag må så mycket bättre att jag kan komma igång igen. Men vi får se....

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne?

Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn, att hon blev deprimerad pga att hon inte fick någon hjälp därifrån.

Hallå! Newsflash: händer många, men inte fan mördar de sina barn för det och sedan snyftar och inser x-antal månader senare i en rättegång att barnen inte kommer tillbaka.

Hur fasiken är människan funtad? Jag har förvisso aldrig suttit i just hennes sits, men kan inte se några förmildrande omständigheter. Hon kunde tagit sitt eget liv, inte mördat 2 oskyldiga små barn, för att sedan tro hon kan snyfta sig till sympatier för hennes hemska brott!

Och lika säkert som amen i kyrkan dras hennes tragiska barndom upp, fattig uppväxt i Kenya ( tror jag det var, eller Ghana? Spelar ingen roll egentligen), och där hon fick stryk av båda föräldrarna. Ska det vara förmildrande?

Jag växte upp med en sociopatisk mor, men inte fan har jag mördat mina barn för det! Nog har jag haft - och har fortfarande -depressioner, där jag många gånger övervägt självmord: men i sista stund har jag alltid kommit till sans och tänkt på hur det skulle skada mina barn. Och de som står mig nära.

Jag tror fullt och fast på att även om man står på ruinens brant och allt är svart, så kan man alltid hitta den där lilla lilla gnsitan som håller en tillbaka. det där som hindrar en från att gå över gränsen.

Ja, jovisst, barnen hade tagit skada psykiskt om mamman tagit sitt liv, men de hade LEVT. Hon är vuxen, de var bara barn. Frågade hon fall de ville dö? Nej! Hon valde åt dem helt iskallt att beröva dem deras liv. Och nu vill hon ha förståelse, förlåtelse för sitt handlande. Och lägga skulden på någon annan för detta oerhörda vidriga brott!

Det finns inga ursäkter, det går inte att förlåta.

Ja, när är det "rätt tid" kan man ju fråga sig när det gäller sjukvården. När jag kom in med en sprucken tarm förra måndagen fick jag veta att jag kommit in i "sista stund" typ och borde ha sökt tidigare. Men - sa samma läkare lite uppgivet - hade jag sökt tidigare hade jag med all sannolikhet blivit hemskickad och hänvisad till HC, som jag ju just kom från. Nu var det ju så, att jag hade varit på HC tidigare, och de sett att jag hade förhöjda värden, men det var typ " ta en albyl och hör av dig om vecka om det inte känns bra".

Hur som haver så insåg jag att fem dagar på sjukan med dropp ( och enorma magsmärtor i början) utan dator var rena tortyren, så nu har jag köpt mej en lliten sak jag kan ta med in när det behövs.

Detta med magen hade jag känningar av redan i somras, så det är en del av anledningen jag sålde hästarna. Inte för att jag visste att en tarm gått hål på, eller snarare att det var såpass irriterat i magen att en tarm skulle spricka, men jag kände mig svag och orkeslös helt enkelt. Idag är jag glad jag tog beslutet, för med facit i hand så hade jag ju realistiskt sett inte kunnat ta hand om hästar i dagens läge.

Nu ska jag tillbaka in och röntgas för att se om operation behövs ( tack och lov för min lilla rosa då!). Visserligen tyckte nog jag att de kunde ha röntgat och allt det dr medans jag ännu låg inne, men sjukvården är ju som den är. Hem och ät antibiotika i 7 dagar och återkom sen....

Ont har jag ju ännu, i magen. Det kommer och går, men helt frisk är jag ju verkligen inte. Nåja, bara äta kuren och vänta på läkarens "dom".

Det är ju en form av magsår detta, inte konstigt kanske med tanke på senaste årets eskalerade händelser.

Nåja, det blir nog bra i slutändan....