Beställt ett "indian-hackamore" åt Irolona. Hon verkar inte gilla bett i munnen så värst, inte ens mjuka applemouth. Så -för att inte behöva irretera henne i onödan började jag leta alternativ.

Mekaniska hackamore ( dvs de "vanliga") uteslöt jag snabbt, förvisso kan jag mycket väl hantera dessa, men tror att de snarare skulle påverka Irolona negativt.

Så hittade jag denna sida med "Indian-hackamore" och blev intresserad, och började läsa om dem på diverse sidor: det fanns bara positivt att säga om dem. Tankarna mina hade ju dragits mot Bosal, BornFree osv - och detta är ju en typ av kombination av dessa. 

OBS! EJ MINA HÄSTAR PÅ BILDERNA; uTAN JAG VILL BARA VISA HUR TRÄNSEN SER UT:

Det är som synes en slags repgrimma med korslagda remmar under hakan, som verkar genom lätt tryck på nacken,lätt tryck över nosrygg och tryck med tyglarna.

Har aldrig använt något liknande, men tycker att det kan vara värt att prova.

Nu står det överallt att man ska prova dessa träns inom inhängnat område innan man rider ut, för att vänja hästen - lättare sagt än gjort när man inte har något sådant att tillgå....

Men jag har en ide´! Jag tänkte tömköra Irolona med tränset på, innan jag rider med det.  På så sätt lär hon sig ju gå undan för tygeltagen ( tömmarna) och vänja sig vid själva känslan av tränset på ett - tycker jag iallafall - bra och lugnt sätt=). Och det är ju relativt säkert också, samtidigt som vi kan gå på vägen runt kyrkan ex.

Funkar detta bra på Irolona så kanske Ferarri får ett också, det kan ju vara skönt för hästarna att slippa bett alls, och skarpa hackamores, när det finns snällare alternativ=)

Det jag köpte till Irolona är svart med reflexer inflätade -praktiskt=)

Vem vet? det kanske blir gladare hästar att rida överlag? 

Ja, det kan man ju fråga sig.

Håller just nu på att diskutera denna sak med en av våra större "lokaltidningar". ( Den täcker stora delar av Stockholm, Västmandland & Uppsala).

Jag fick reda på häromdagen om en viss artikel som publicerats, där jag som 3:e part är omnämnd och alltså "utpekad". Många bekanta toill mig bor i dessa områden och vet vem personen i artikeln är, och därmed också vem jag är. Då detta gäller enormt känsliga personliga saker, så kändes det som att få ett slag i magen. 

Minnen jag lyckats förtränga bara ramlade in över mig och jag har mått så dåligt i 2 dagar nu att jag inte vet varken ut eller in.

För vissa kanske det bara är en "småsak" ( som ex journalisten som skrivit artikeln vräkte ur sig), men för mig är det inte det. Såpass intima och personliga upplevelser är inget jag vill dela med mig till allmänheten om! Jag känner mig enorm kränkt, då jag inte ens blev tillfrågad om sanningshalten i artikelinnhållet, eller om jag ville bli omnämnd eller på annat sätt inblandad i denna artikel. Att få sitt livs värsta mardrömmar uthängda av en person- som dessutom far med osanningar - känns som att bli själsligt våldtagen.

Inte gör det saken bättre att personen som artikeln handlar om är en hycklare av värsta sort. Hon uttalar sig om hur det är att växa upp med en mor som "bara slog och slog" men hur hon själv minsann brytit detta mönster och är en "lejon-mamma" som gör allt för att skydda sina barn. Jomenvisst!! 

Var kan en barnmisshandlare gömma sig bäst? Jo i en aningslös förening mot barnmisshandel -vilket denna person gjort.

Artikeln innehåller så många felaktiga uppgifter, ja rena lögner, förutom då att de nämner 3:e part ( mig) utan att tillfråga 3.e part.

Idag ringde jag chefsredaktören för denna tidning för 2:a gången -men denna gång hotade jag att gå vidare om han inte hörde av sig. Det tog inte lång stund innan han ringde upp från Barcelona, där han befinner sig på semester. Jag förklarade för honom hur jag känt när jag läst artikeln, jag påpekade lögnerna, bristerna på Press-etik, bristen på att ta reda på fakta i detta fallet, granskande av personens pålitlighet & mer därtill. Tillslut fick jag honom att förstå hur hårt detta tagit mig, hur utlämnad jag blivit. 

Jag förklarade lite om denna persons förehavande och sa att med lite grävande journalistik så kommer de snart inse att den person de frontat mot barnmisshandel själv bedriver barnmisshandel. De övergerpp hon begått mot sina egna barn - och mina - kvalificerar inte henne som årets starka kvinna som ska fronta något hon inte kan stå för.

Han lovade att ta tag i detta när han kommer hem, jag ska skicka kopior på papper jag har om denna person till honom bla, som bekräftar vad jag säger och motsäger vad hon säger. Han vet var han ska vända sig för att få ännu mera bekräftelse på fakta -och inte hennes fantasiliv.

Nej, detta var droppen. Jag är ingen språngbräda för sympatisökande snyftande idioter. De detaljer som rör mitt liv berättar jag om själv när jag är redo för det, vilket jag inte är nu.

Fast det kan vara ganska skönt att låta tankarna fara lite som de vill, man befinner sig liksom i ett litet eget universum då. I synnerhet när det är positiva minnen och/eller funderingar.

 Var går gränsen för att bry sig om någon och för att lägga sig i ?

Den frågan har jag haft anledning att ställa mig de senaste veckorna, och kanske allt det senaste dygnet.

Jag har en bekant, som haft lite problem med en person i sin närhet. Nu har det blivit så att denna bekanta har rådfrågat, eller snarare; bollat lite av sina funderingar kring denna person med mig. 

Jag har svarat utifrån hur jag skulle agerat, men betonade också att min bekant måste i första hand tänka på sitt eget välbefinnande och sin egen sinnesfrid. 

Jag vet hur svårt det är att handla "förnuftigt" ibland, när hjärtat vill styra, det kan vara svårt att sätta gränser- men framför allt stopp.

Idag blev jag glatt överaskad när denne bekanta ringde mig och talade om att den lilla pratstund vi hade igår hade fått min bekant att "gå med glatt hjärta", det värmde gott i mitt hjärta. 

Men det är svårt att ge råd, eller säga hur man själv skulle agerat i vissa situationer, för det kan slå fel sas. I slutändan är ju var och en alltid ansvarig för sina handlingar och beslut - men går nåt fel så är det så mycket lättare att skylla på den som man pratat med. 

I detta fallet är det inte så - men gränsen mellan att bry sig om andra och att lägga sig i andras liv kan ibland vara hårfin, ja nästan osynlig. 

Det heter ju att "allt sitter i betraktarens öga", och visst är det så! Jag är övertygad om att personen i min bekantas närhet tycker jag lagt mig i, medans min bekanta snarare ser de för vad det är: att jag bryr mig om.

Vad vore vi utan empati och sympati? Hur är det att leva utan dessa egenskaper? Jag vet inte -och vill nog heller inte veta.

Med tanke på min uppväxt är det väl ett under att jag ens har sådana känslor, och så starkt - men det kanske är just på grund av det jag blev utsatt för, som det är så?

Ja, den beskrivningen passar så bra in på en viss person - låt oss kalla henne X.

( Titeln är fö. en strof ur en gammal sång, "på orginalspråket heter den "They´re commimg to take me away haha" eller nåt liknande.)

X har vad som kallas "Napoleon-komplex". Liten person med stora komplex och ett enormt maktbegär. Ett förvridet ego som passerar Narcissim med hästlängder. Hitler "led" av detsamma. det finns ett ordspråk som går så här:" små män(-niskor) kastar långa skuggor", och det stämmer in på de personer som lider av Napoleon-komplex. Precis som Napoleon, är X en kort människa i ordets bemärkelse ( längden varierar mellan 155cm till 158, beroende på vem X pratar med). 

X är bra på att dölja sitt rätta jag, att framställa sig som offer för omständigheterna och i behov av skydd. X tror helhjärtat  på att omgivningen aldrig kommer kunna avslöja hennes charader. X utger sig för att vara full av sympati och empati - fast i själva verket vet X inte vad de orden betyder och kan heller inte stava till dem. Såvida empatin och sympatin inte är riktad gentemot hennes egen person. 

X utnyttjar allt och alla på ett slugt sätt - de flesta inser inte att de blir utnyttjade förenns det är "försent" och de mår psykiskt dåligt av X kontrollbehov.

Inte ens X barn går "fria": X har bränt dem med cigaretter, slängt dem i golvet, slängt in dem i bokhyllor, slagit dem hejdlöst, nedvärderat dem totalt - samtidigt som hon krävt deras villkorslösa kärlek och beundran.

Det jävliga är att X fått fortgå med detta under barnens uppväxt "fritt" sas- precis som hennes mor gjorde. Nu är barnen vuxna -men X försöker bibehålla makten och kontrollen över dem. 

X har alltid trott att en polerad yta döljer allt, och har såtillvida alltid hållit ett snudd på kliniskt rent hem. Ser det vackert ut, så är det vackert "all around".

X lever på att förstöra för andra, för det får inte gå bra för någon annan. Kan X så sänker hon alla som inte stryker henne medhårs i syra med skitsnack som går utöver det normala. ( Om det nu finns nåt normalt i skitsnack?- men ni kanske förstår vad jag menar?). 

X kan inte leva ett eget liv, utan måste hitta på ett liv, ett liv som varierar i takt med dem hon umgås med.

X kan inte stoppas annat än med att X avslöjas totalt inför allt och alla. Vilket är en snudd på omöjlighet.

Jag hatar få personer -levande som döda - men X och hennes mor är 2 stycken varelser jag hatar utan begränsningar!

Man ska inte skriva illa om andra -men fy fan (rentutasgt) vad jävla skönt att få skriva av sig bara lite om X!

Var in till stan igår, nåja, stan och stan - eller...jomevisst räknas Östersund till nåt som kan kallas "stan....

På radion in kom den STORA nyheten: Vattnet i Östersund är åter drickbart!!! Hela sändningen upptogs av detta fantastiska som hänt. 

Ändå undrar jag fall alla hört nyheten? Inne i affärerena var det många som bunkrade upp med diverse vatten-flaskor, kanske av vana efter 2½ månads kokande, köpande vatten? Eller så tror de inte på att den däringa paraisten är borta.... 

Skulle ju handla present åt dotter-dottern, lilla söta,urgulliga mystjejen Julia, som fyller 3 år. Jag och gubben min gick gågatan fram och jag försökte desperat få honom att stanna upp och bromsa lite vid de affärer som var av intresse för detta inhandlande. Men icke då! Han hade fullt upp att prata i mobilen med nån snubbe som hade jaktmark i Dorotea och som vi ev. ska få hyra, däri ingår även 2 älgplatser. När vi nått andra änden på gågatan, la han så äntligen på luren - kan ju tillägga att vi under denna vandring även gjorde en avstickare in i en butik där han köpte bläck till faxen ( vad vi nu ska ha det till? Hur ofta använder vi en fax???), fortfarandes diskuterande denna jakt. 

Jag upplyste honom om att vi passerat varenda jävla vettig affär coh nu måste gå tillbaka! Människan svarade bara lite undrande varför jag inte sagt något när vi passerat affärerna   . Det hade jag- men han lyssnade ju inte!

Nåväl, jag släppade med honom till H&M och letade kläder. Hittade 2 ursöta klänningar som jag köpte och ett rosa pannband   . Hoppas hon kommer tycka om dem=).

Sedan var det dags för Ö&B.... jag HATAR att handla med denna man!!! Han är som Duracell-kanin på speed inne i affärerna. Det ska gå undan minsann! Jag vill ju gärna gå och titta lite- vem vet: man kan ju hitta nåt nyttigt bra att ha.

Likadant inne på granngården- han for runt som en speedad ekorre *suck*.

Lidl? Samma sak där....

Just detta att han ska stressa så förbannat när det gäller att handla mat eller nåt till djuren gör mig GALEN! Det är ju inget som förbättrar panikångesten precis! 

MEN ska han in på Mekonomen eller Jula etc, för att köpa grejjor till bilen eller båten: ja då får det ta tid! 

Igår klarade jag mig faktiskt riktigt bra för att ha varit på först synsam och bytt linserna, sedan traskat hela jävla gå-gatan fram&tillbaka + gått i 3 affärer -allt det utan att ens känna av panikångesten! *SEGER!*

Det går frammåt, även om det ibland känns som det går bakåt istället....

Någonstans på vägen har jag tappat bort mig själv. 

Jag svor på att aldrig bli bitter, det som hänt har hänt - men ändå känner jag att jag lätt glider åt det bittra hållet numera.

Förr kunde jag ta allt med en axelryckning, vända allt till nåt positivt, se humorn i det svarta - nu kan jag inte det.

Jag hatar att känna mig så här maktlös, som om jag inte har kontroll över mitt eget liv! Och på sätt och vis har jag kanske inte det: alkoholistpsykopaten ger mig inte andrum ens utan attackerar gång på gång. Problemen i äktenskapet med en man som antingen sover- eller när han är vaken, tar för givet att jag ska samma ork och entusiasm som han, som sovit flera dagar/veckor. Som anser att hästarna ju bara är en hobby och det räknas inte som att "göra något" när jag sköter om dem. + allt annat han lägger på mig att sköta om när han inte är uppe.

Min sjukdom som inte blir bättre precis, oron över den och vad som ska hända.

Hur hittar man tillbaka till sig själv? Hur får man tillbaka förmågan att se humoristiskt på allt - men ändå med ett stänk allvar? 

Jag vet inte- det enda jag vet är att jag mår piss över att det är så här, och maktlösheten gör mig bara frustrerad, förbannad och folkilsken. All energi som jag skulle kunna lägga på annat går åt till att reta upp sig på att andra ska dra ner en i skiten. 

Dagen började ju bra -verkligen! Kom ut till stallet och skulle just ta ut Ferarri, så dundrar det upp en jävla slambil på gården! 

H. hade glömt att lägga en matta för nånstans i ladugården så automat-utgödlsingen hade visst frusit, och nu kom då en slambil för att tömma skiten. Och vart står den parkerad sedan??? Jo precis där jag ska gå med hästarna - lagom glad var jag!

Efter jag väntat 45 minuter på att fanskapet skulle bli klara, så gav jag upp och tog ut hästarna och gick över gårdsplanen mellan husen. Lusten att gå mellan en hög snövall och lastbilen som stod och lät som ett tröskvärk med bara 1½ meters spelrum lockade inte - så Pelle får ursäkta: det blev den väg det blev.

2 ggr var jag upp och bad maken om hjälp eftersom jag aldrig gått denna väg med hästarna, och det är lite trångt + en sjujävla brant nerförsbacke bakom andra stallet.Men inte då!

Den jäveln ska bara sova han! Han har någon förvrängd ide´ om att ett äktenskap går ut på att det bara är den ena parten som ska göra allt och den andre ( dvs han) ska inte göra nåt alls- eller så lite som möjligt iallfall. DET GÖR MIG VANSINNIG!

Bara för att han inte orkar (?!) gå ut i skogen och jaga- som han säger att han vill göra - så ska han försöka göra allt han kan för att jag ska göra mig av med hästarna. För bara för att han inte ids göra nåt, så ska inte jag heller det- i hans skalle.

Hur fan ska han orka gå i skogen när han inte ens orkar masa sig ur sängen!?

Och det blir bara värre och värre. Han gör inte minsta ansträngning för att rädda äktenskapet, och jag är så jävla trött på honom så jag kan spy emellanåt! Enda gången det blir "fart" på honom är när det är något som gäller honom, som han har nytta av.

Nej, han fattar inte att äktenskapet är så gott som över. Går skuldsaneringen igenom så kan jag tänka mig stå ut i samma hus som honom de år de tar inna den är över- men sedan är det adjö. Går den inte igenom, så ska jag räkna på om jag kan bo kvar här ensam. Alt. flytta med hästarna och hundarna till en egen gård.

Så långt har det gått.

Och han fattar inget. 

Och går omkring och undrar varför jag är så irreterad gentemot honom- håhåjaja.

Visst har vi bra stunder också - men de uppväger inte längre hans totala nonchalans och likgiltighet för vårat förhållande. jag ser det så iallafall: att han är nonchalant och likgiltig - för varför är man annars så egocentrerad att man bara sover hela dagarna, veckor i sträck?? 

Jodå, jag har hört tusen och en anledning till varför.....

Hur fan kan man sova bort ett äktenskap, som man säger till andra betyder så mycket? Hur kan han, hur har han mage att ens säga till folk att jag är ryggraden i förhållandet och att han inte skulle klara sig utan mig? Jävla bullshit bara! Annars skulle han anstränga sig lite och försöka rädda det som räddas kan- för jag har gett upp.

Nu är det upp till honom.

Ha! Ni trodde det var en kille va??

Det är det ju iofs   . Han heter Sharif Mareem ox   och är en ursnygg arab-hingst (godkänd) c:a 155 cm hög. Jag har sett föl han lämnat, både renrasiga och korsningar och alla har utan undantag ärvt hans goda lynne och stabila psyke   .

Han är fö. släkt med Arabhingsten som spelade i den där hästfilmen med hon från "Fuckin Åmål" - ni vet den där hästen skulle avlivas och hon rymde med den och fick den till slut. Vad hette den nu igen???!!   . "Shadril?" Nåt sånt. Den hingsten är iallfall farbror eller halvbror  till denna.

Jag pratade med hans ägare för ett år sedan och tänkte betäcka Ferarri med "Mirre", men då blev det inget av. Nu funderar jag på om jag inte skulle ta och betäcka båda tjejerna med honom....

Kan bli intressanta kombinationer: Ferarri som är halvblod/fullblod/new forest & Irolona som är varmblod.... 

Vet att maken är såååååå sugen på denna kombination när det gäller Feran - hans ögonsten- det var han som hittade Mirre och sa att "honom ska vi ta" *S*. 

Stallplats? Jodå, det fixar sig- här ska byggas om så småningom, så mitt stall blir större. Dessutom har jag vindskyddet och kan ha unghästar på lösdrift =). Det är ju dock en nästan 2 årig planering tills dess. Först ska stona betäckas -sedan vänta 11 månader och hoppas allt går bra, så går de ju med mamma ett bra tag. 

Sälja dem? Hmmm, svår fråga... Kanske - eller inte.... beror helt på.... Kan ju säga att antagligen inte - men det visar sig. Jag har en joker i ärmen där ser ni....

Jag är rejält sugen kan jag ju säga, faktum är att jag ska ta och ringa Mirres ägare ikväll....

Betäckningen vill jag ha till i juni - juli, med tanke på att fölningen då blir i maj-juni -vilket verkar vara en bra årstid häruppe, då sommarbetet börjar i juni c:a.

Jo, det blir nog så......