En standard fråga som kräver detta standardsvar.

Du skulle bara våga svara annat än " Jotack, bara bra" på denna fråga! Oavsett hur du mår, så är det det svaret alla vill ha.

Om du nu skulle våga vara så fräck att svara som det är, att du inte alls mår så bra, så får folk bråttom iväg. För det är ju så, att de egentligen inte alls intresserar sig för din hälsa eller hur du mår, utan ställer denna fråga per automatik.

På detta tillkommer ju också faktorn att folk rent generellt anser dig vara en som tycker synd om dig själv om du vågar säga hur du egentligen mår.

Jag lider av en sjudom som kallas ADPKD, en obotlig och dödlig njursjukdom, jag får ofta depressioner pga det jag upplevt och gått igenom i livet, jag lider av panikångest till följd av detta. Som detta inte vore nog så kan jag aldrig helt slappna av pga alkoholist sociopaten - jag vet ju aldrig när hon slår till igen- eller hur.

Så ursäkta mig om jag inte alltid kan svara att jag mår bra!

Jag mår rent ut piss emellanåt, och orkar inte med folk omkring mig. Då vill jag bara vara ifred! Problemet är att folk missuppfattar gärna detta till att jag inte vill ha att göra med dem någonsin, men det är ju inte så det är.

Orka vara ständigt glad utåt.....

Känns som dagens blogg bara blev ett virrigt nonsens, men då får det väl vara så då.

Jag undrar vad denna häst varit med om egentligen. Nu har hon varit hos mig 2 veckor och vi håller på att lära känna varnandra lite mer, vilket också innebär att hon testar mig lite mer och mer.

Igår började hon med att inte vilja komma i hagen alls- hon som alltid kommit fram. Fast jag tog ut Ferarri ur hagen vägrade hon låta sig fångas, när gubben min försökte. Efter mycket om och men så fick jag tag i Hex-San tillslut, men gubben min ville leda in henne -BIG MISSTAKE! Ferarri stod ju inne och eftersom de byggt stallet så jävla dumt att jag måste igenom Ferarris box för att komma in i Hex-Sans box, så fanns bara 2 alternativ: 1. Ta ut Ferarri igen. 2. Hålla Ferarri längst inne i boxen och gå in med Hex-San. Jag valde alternativ 2. När jag var på väg till stallet och skulle passera Hex-San och gubben så for hon plötsligt rätt upp i luften! Tur ingen av oss är häst-rädd. Hon dansade runt lite på bakbenen, men lugnade sig ganska snart. Hon har aldrig visat tendenser att resa sig när jag lett henne.

Hon är skygg. Speciellt huvudskygg, och framförallt vänster sida. Hon vänder gärna bort huvudet och tittar med höger öga, men hon ser bra på vänster, så det är inte det. När jag går in till henne är hon stel i hela kroppen, som om hon väntar sig få en smäll. Jag får stå bra länge och smeka huvudet innan hon ens börjar slappna av.

Annars är hon en mycket trevlig häst - men en typisk enmanshäst.

Inser att det blir mycket jobb med henne innan jag ens kan börja tänka på att rida henne. Men vem har bråttom? Hästen måste få bli hel-trygg med mig innan vi tar nästa steg.

Till sommaren ska vi bygga om stallet så jag slipper gå genom Ferarris box, utan kan ta in Hex-San direkt utifrån sas. det blir typ en vikbar/skjutbar dörr eftersom stallet är litet. ( Men boxarna stora).

För som det är nu är det omöjligt att göra något med Hex-San om Ferarri står inne, och ibland måste hon ju det om jag ex vill longera Hex-San.

Nåja, allt löser sig med tålamod och åter tålamod....

Jag känner mig så jäkla frustrerad över hela situationen med M. Det känns som om jag sitter i kvicksand och inte kan komma loss och göra något för att hjälpa och stötta honom!

Det är nästan så jag knappt vågar ha kontakt med honom, för då hittar de "hjälpsamma myndigehetrna" tydligen alltid något för att anmäla mig.

M. har råkat ganska illa ut pga en flickbekant till honom, och han mår inte alls bra. Känner sig mobbad i skolan och att "de hjälpsamma" inte lyssnar på honom längre. För ett tag sedan hängde M. på busstorget inne i stan- en plats som nte är bra för någon ungdom att hänga på, pga av mycket bråk mellan ungdomar - och förståndshandikappade är ju mera utsatta än "vanliga" ungdomar. M. har blivit rånad på en mobil och på pengar enligt honom själv- men ingen av dessa "hjälpsamma vuxna" omkring honom vill hjälpa honom  med DET.

Nej, de har fullt upp att hitta fel hos mig istället, deras prio 1 är inte M. utan att framställa mig som ett monster. *djup dubbel-suck*.

När M. hängde inne på busstorget och umgicks med denna flickbekanta- också hon förståndshandikappad - så hamnade de tydligen i bråk med varandra. Enligt M. så anmälde denna tjej M. för att ha tagit strypgrepp på henne - något jag finner svårt att tro, då M. aldrig visat några som helst tecken på att vara agressiv gentemot någon. Hursomhelst, jag skrev ett SMS till M. där jag menade att han skulle hålla sig lugn och helst borta från busstorget, speciellt med tanke på anmälningen som var gjord gentemot honom. Vad hände?? Jo, en av dessa "hjälpsamma" anmälde mig för övergrepp i rättsak!  Vaddå?? För att jag bad honom ta det lugnt och tänka sig för???  Är det konstigt att man blir frustrerad???

Nu har deras terror-kampanj lett till att jag knappt vågar ha kontakt med min egen son, för vem vet vad jag blir anmäld för härnäst? Sist jag pratade i telefon med honom, det var häromdagen, så stod en av elevhemmets personal i bakgrunden och kommenterade allt han sa till mig och sa vad han skulle säga. Vad är det för något då??? Med vilken rätt har hon att göra så? Tillråga på allt så är hon nyanställd där och har aldrig någonsin träffat mig personligen, utan agerar utifrån hörsägen av andra.

Tack och lov så har jag både överläkaren på barn&ungdoms rehab och överläkaren på vuxenrehab samt chefs-psykologen på rehab som tagit mitt parti sas och börjat ifrågasätta hur allt skötts de senaste 7 månaderna. Och dessa 3 är personer som är väl insatta i den problematik M. har och på vilket sätt jag och min man tagit hand om M. Och till skillnad från de som lyssnat på sociopaten, så har dessa 3 bara gott att säga.

Men vad hjälper det idag? Jo, mycket såklart, men jag är så satans trött på allt skit.

jag är inte perfekt, har aldrig utgett mig för att vara det heller: jag är bara människa. Med massor av fel och brister- men jag förtjänar tamejfan inte denna behandling!

Och sociopaten som ligger bakom allt detta- ja det vad säger man? Hon har blåst sin egen dotter på ett skadestånd på 85 000 kronor! Och det är bland det "snällaste" om henne jag kan berätta....

Jag har en handikappad son, som snart fyller 19 år.

När han föddes var det en både traumatisk och dramatisk födelse. Jag låg inne på förvård pga att jag fick missfall med hans tvilling ( visade det sig) och moder kakan hade lossnat och "ramlat ner", så att föda "normalt" var utom all fråga. Det var planerat snitt alltså. Problemet var att jag har haft 2 komplicerade havandeskap före honom, där båda barnen föddes i v. 28. Första flickan överlevde- min underbara dotter E. nästa barn, också det en flicka, överlevde inte. Så när jag väntade M. så blev jag automatiskt inlagd på sjukhus för förvård. Precis som de två föregående graviditeterna, så fick jag även denna gång Toxicos. Jag skickades mellan Danderyd och Karolinska i 7 veckors tid, och så, den 30 januari kände jag att något var "fel", och det gjordes en CTG efter mycket tjat från min sida. Den visade att barnet var dött.... Det blev kaotiskt och sköterskorna sprang om varandra och förberedde mig för akutsnitt. Så, i v. 29 kom då M. "ut". Han var död då de "tog ut honom", men de fick igång honom. Första veckan var kritisk, och jag kan inte ens beskriva vad jag gick igenom känslomäsigt, men det var en berg&dal-bana kan jag lova.

Hursom, han överlevde- tackochlov! Men jag förstod ganska snart att allt inte stod rätt till. På BVC menade de på att han var så pass prematurfödd att han var så sent utvecklad- men eftersom jag hade min dotter att jämföra med så visste jag att det inte enbart var det som var problemett CP-skada. När han var 5 år gjordes enar en lätt CP-skada. När han var 5 år gjordes en Cat lätt CP-skada. När han var 5 år gjordes en Catscan och det upptäcktes att hans hjärna var förtvinade i vissa delar i både stora och lilla hjärnan, till följd av den "syrebrist" han lidit i samband med förlossningen. (DVS att han var död).

Jag fick kämpa som ett djur för att få honom klassad som förståndshandikappad! Det var ju först då, när han var 5 år, som det stod klart att så var fallet. All denna stridighet med läkare & myndigheter tog hårt på mina krafter, för samtidigt var jag ensamstående med 2 barn. E. är 6 år äldre och fick inte alls den uppmärksamhet och hjälp hon borde ha fått, eftersom jag var så körd i botten av alla läkarbesök och allt som rörde M. När M. var 5 år orkade jag inte mera, jag bröt ihop helt enkelt. Och där började iga helvetet!

Jag äslkar mina barn- tro inte annat! Men där och då tog jag det svåra beslutet att M. nog skulle få det bättre om han kom till en famiilj som hade 2 vuxna som kunde finnas där för honom. han blev alltså frivilligt placerad på min begäran.

Enda sedan dess har myndigheterna- som skulle hjälpa och jobba med mig för min sons bästa, jobbat mot  mig. Än idag mörkar de allt- men numera skyller de på att han är över 18 år och alltså myndig. jovisst är han det! Men han har en god man som diskuterar mig med andra,bla min sociopat-alkoholiserade "syster", som gjort mitt liv till ett större helvete de senaste 6-7 månaderna.

M. är myndig i deras ögon när det passar dem, annars så "klarar han sig ju inte själv". Jag är den stora skurken som , ja, jag vet inte vad jag inte är kapabel till i deras ögon. Som detta att jag ville att han skulle slussas ut sakta i vuxenlivet- åh nej! Han skulle och sattes att bo ensam inne i östersund med alla faror det innebär, utan förberedelse för ett liv i samhället som han behövde. Myndigheterna vet tydligen bäst....

De tror att de kan göra precis som de vill och manipullera min son dit de vill ha honom. Och hur ska han veta?? Jag får dessutom betala för att han blev misshandlad fysiskt och psykiskt i ett fosterhem under flera år -vilket mörkades av berörda myndigheter som visste om detta. Jag fick inget veta. 

Men jag får betala priset för deras ineffktivitet.

De senaste 6-7 månaderna har de bedrivit en kampanj gentemot mig, påeldad av sociopaten, de har inget intresse av att lära känna mig, utan går hellre på hörsägen från nämnda sociopat.

De säger sig arbeta för min sons bästa- men i helvte heller! de har nu börjat inse att de begått ett gravt misstag och grova tjänstefel och skylle numera på varandra. Ingen har ansvaret för något. Och vem hamnar i kläm? Jo min son!

Jag har slagits mot myndigheter pga sociopaten i många år, och trodde att jag nu skulle få lugn- men så fan heller! Hon är värre än en terrier som fått tag på ett ben.

Och myndigheterna? De skiter i min son, det är prestige det handlar om nu. De får ju för allt i världen inte avlöjas som de lata, opersonliga byråkrater de är! Nej, gu´bevars- de värnar ju såååå om individen!

Jag begick ett brott igår, ja ett riktigt kardinal-fel, när jag skrev bloggen! Jag var så fräck att jag faktiskt talade om själv hur bra jag är! Åh bevare oss och fräls oss- det får man ju bara inte göra!

Nej för 17, tala aldrig själv om dig själv som en bra, duglig, intelligent person osv. Andra måste få säga det åt och om dig! Om du nu är så jäkla fräck att du själv talar om dina positiva sidor, eller hur stark du är, eller att du har en skalle som du kan tänka själv med, ja, då är du en självgod superidiot. En egoistisk, narcisstisk person.

Vi ( eller ja, de flesta av oss iallfall) försöker lära våra barn att stå upp för sig själva, att stå för sina åsikter och misstag, att vara stolta över vilka de är. Att de är unika individer. MEN, samtidigt lär sammhället som sådant ut att de får på inga villkor  yppa att de är unika, självtänkande individer, som tror på sig själva och sina förmågor!

Man behöver inte alls vara egoist eller narcissist eller självgod för att man säger:" Det här är jag- och så här bra är jag!" Eller hur?

Eller ska man smyga med sig själv? Förtrycka sig själv? För att det är samhällets normer? Den oskrivna lagen?

Jag är förbannat bra när det kommer till hästar, jag vet vad jag gör och jag har sällan misslyckats med en häst. Samma med hundar. Katter har jag lite svårt för däremot måste jag erkänna.

Jag är en jäkligt bra människa, med många fördelar, men också många nackdelar. Jag är omtänksam, känner både empati och sympati - men jag kan också vara hård och iskall när det krävs -även gentemot mina medmänniskor.

Jag har sagt det förr- och säger det igen: Ingen vill ha mig till fiende. Icke att förväxla med ovän- för ovänner kan man bli av olika anledningar. Och är man en sann vän, blir man osams emmelanåt, annars är det ingen riktigv vänskap, utan snarare ett förhållande byggt på att den ene följer den andre. Att den ena är dominant och styr vänskapen, medans den andre är undergiven och bara följer utan att våga säga sin egentliga mening i rädslan av att förlora sin "vän".

Som jag också skrev igår: jag spelar gärna dummare än jag är, ett enkelt sätt att få folk att visa sina rätta jag utan att de ens tänker på det själva. För, har de det minsta lilla kontrollbehov i kroppen så kan de inte låta bli att hugga som en gädda på betet. 

Nåja, slut-tuggat om detta. Stå på er alla därute- ni är alla unika och bra på era egna sätt. Låt ingen sätta sig på er och säga annat!

Jag känner att jag kommer bli galen snart! Jävla skitdator som är så seeg att inget händer på flera timmar efter man startat upp den! Jag menar: jag kan skriva en hel blogg, luta mig tillbaka och se hur den sakta skrivs på skärmen *SUCK*

Det har snöat utan avbrott ii nästa ett dygn, bara det kan ju få en tokig också. Tung, blöt-snö. Efter det, när det äntligen slutat snöa, regnade det. TJOHO!

Tre STORA tunga grenar på den största tallen small av idag- jättekul- inte det nej. Och tittar man på taken på byggnaderna ute så blir man ju lite mörkrädd med tanke på att man ska leda hästar förbi där....

MEN, jag har ju 2 stycken allvetare omkring mig, och har fått många spydiga kommentarer om att "jag är nojjig för takras" och inget kommer rasa förenns i vår, typ mars/april nåt sånt. DESSUTOM finns ju takras-skydd på ladugården. Jisses som de gått på om detta! Jag pekade på taken och sa att där och där kommer det rasa väldigt snart- men nejdå, jag blev idiotförklarad.

Vad händer??? Jo, hela jävla ladugårdstaket rasade snön ner från för ett par timmar sedan, bara nån timme efter jag lett in hästarna! Likaså rasade halva taket på andra stallet, och nu hotar det rasa från "silo-rummet" och spån-rummet! Eller rum och rum- det är stora förrådsutrymmen, som stora garage. ( Fasiken- vet att det har ett namn- men kan INTE komma på vad!!!! så irritersamt så.)

Gimme a break will ya! Jag vet vad jag pratar om när det gäller sånt här! Inte första gången jag har rätt när andra säger "nej då ingen fara- det har aldrig hänt så länge jag/vi bott här". Minsann???!!!

Vem är idioten nu då? Min käre man ville så absolut inte bli påmind vad han stått och sagt här ute på gården så överlägset. Tough luck!

Nu har X fått idot-förklara mig tillräckligt länge, faktum var att droppen fick bärgaren att rinna över idag. Ett tag kan jag spela med och vara okunnig,blygsam osv osv- ett jävligt bra sätt att få reda på folks riktiga karaktär och personlighet -men nog är nog. Dags att informera den gode X om att jag inte är en okunnig,outbildad, måttligt intelligent person, utan vem jag verkligen är.

Jag såg hur X himlade med ögonen när jag berättade att jag läst Juridik via Distans på dåvarande Hermods.

Jag är inte för blyg för att säga att jag har ett högt IQ, en enormt anpassningsbar förmåga, och faktiskt gillar att spela "dummare än jag är". Varför skulle jag vara blyg för att säga det? Och varför skulle jag inte säga det? För att man enligt svenska mått inte får tala om hur bra man är? Åt skogen med det! Jag är bra! Bra på allt jag gör, som jag kan. Och kan jag inte så lär jag mig snabbt. Simple as that.

Visst är det lätt att idiot-förklara en människa som är tillbakadragen och "osäker"?

En känd siare sa en gång till mig att jag är som en "afrikansk 3-stegs-orm". Jag frågade vad han menade och han svarade" " De är snälla och beskedliga och går aldrig till anfall - tills man retat den tillräckligt och stampat på den: då hugger den snabbt och oförsonligt. Man hinner ta 3 steg- sedan är det god natt 4-ever".

Och visst är det lite så: jag kan hålla god min lääänge- men tillslut brister det- och då vill ingen vara nära kan jag lova! Fast det händer sällan.... att jag blir så arg alltså.

Inte ens i mina dystrades stunder tvivlar jag på mig själv, och det har inget med att göra med att vara självgod- utan att jag är medveten om mig själv och vad jag kan helt enkelt.

Hmmm, kanske pga att jag inte viker mig,utan står på mig, som sociopaten & hennes bror tror att jag ser mig själv som ett offer? För att de inte kan förstå vad en stark självkänsla innebär- eftersom ingen av dem har det?

Att jag lider av någonslags "offermentalitet" ( som de så lägligt dessutom prackat på mina barn att jag "lider av"), vilket inte är sant. Jag är ett offer för 2 sociopater och en f.d missbrukare som är så bitter på allt att h*n inte kan se skillnad på vad som är vad - men jag gräver inte ner mig för det.

Jag är jag och det kan ingen ta ifrån mig!

Inte ens allvetarna här omkring... eller kanske allra minst de....

Men visst, Hex-San kostade mig 0 kronor -so what? Vad är problemet? Att jag fått en häst gratis? Eller vad?

Jag vet åtminstonde vad jag ger mig in på när det gäller henne: hon är  en f.d travare, inte riden på 3 år, och tävlad Monte´. Jag ser inte det som problem precis, hon är riden förr, och en häst glömmer inte hur det är att ha en ryttare på ryggen. Visst, hon är riden Monte´ så för henne betyder det ju full gas frammåt. Det är hon tränad och lärd till! Men det är inte obotligt. Mycket jobb är det, men det ska bara bli kul.

Hon är en så snäll och trevlig häst på alla sätt och vis, ingen "mys-gumma" precis - men det är inte Ferarri heller. De är otroligt lika på många sätt de där två tjejerna jag har, båda är sådana att de väljer sina människor.

Hon har en del lustigheter för sig, den goda Hex-San, man kan inte låta bli att le åt henne. När man leder henne "flappar" underläppen så det låter "klapp-klapp" när man går - hoppas hon inte gör så när man rider *S*. När hon är glad att se en åker öronen frammåt och överläppen snurrar som en propeller =)- ser jättekul ut.

Men hon är en hjärtego häst. Har ju bara haft henne en vecka, så vi har lång tid kvar att lära känna varandra. Fast jag måste säga att hon har en enorm lugnande inverkan på Ferarri både inne i stallet och ute i hagen. Inte alls samma stress och oro nu inte.

Och hon är vacker!! Måste ta kort på henne och lägga ut=).

Nej, jag ångrar inte att jag tog Hex-San för ett ögonblick- fast.... det är klart.... fråga mig igen när jag suttit på henne första gången ;)

Asch inte då! Jag lyckades klara Ulven och få honom hyfsad, så det här ska nog gå bra det=)

Gratis eller ej: hon är en toppenhäst-punkt slut!

Trots titeln på denna blogg, måste jag säga att jag tror inte på spöken! Däremot har jag, så länge jag kan minnas alltid kunnat känna närvaro av andar ( eller energier eller vad man nu vill kalla det), jag kan se dem ibland; ibland klart som om det voere en levande, ibland bara som en skugga i ögonvrån, jag kommunicerar med andar och andra väsen.

Jaja, om du som läser nu anser att "den där är ju färdig att laggas in" så kan du sluta läsa redan nu, för detta är vad det kommer handla om idag, om jag nu kan klä allt i ord. Bara några av de upplevelser jag haft genom åren.

En mycket klok gammal vän till mig, som tyvärr är avliden sedan många år - sa en gång till mig att " Det är inte de döda man ska vara rädd för-det är de levande".Och hur sant är inte det?

Och för att klargöra en sak till: det inte pga av att jag är medial som jag kallar mig Häxa ( och är en stolt sådan), utan det är 2 skilda begrepp! Det ena involverar magi- det andra kommunikation och ett liv med andar omkring mig.

Jag tror inte jag varit någonstans, eller inågot hus, där jag inte känt av en närvaro, eller sett en del av husets historia ( eller platsens). Eller, ja, jo, det är en sanning med modifikation- för det finns en del "tomma" hus/platser/människor som inte tycks utstråla någon slags energi överhuvudtaget! Jag kallar dessa platser/hus/människor "blanka".

Denna "mystiska värld med sina väsen" skrämmer mig inte, jag har levt för länge i den, eller med den, hur man nu vill uttrycka det.

Jag flyttade in i en lägenhet i Åkersberga när min dotter var liten ( c:a 3 år kanske), och där fanns 2 väsen. den ena- en äldre dam, tyckte inte om hur jag möblerat- klart och tydligt, för varje natt hörde jag hur det skrapade av möbler som förflyttades i vardagsrummet och mycket riktigt: på morgonen var den ena fotöljen och soffan flyttad lite grand. Väskan kunde försvinna och dyka upp på en helt annan plats i lägenheten- rätt irreterande i längden må jag säga.

Jag växte delvis upp på en gammal Herrgård från 1710, och där var inte lugnt precis... vi ungdommar brukade byta rum med varandra emellanåt, när vi tröttnat på det vi hade, ( det fanns ju 7 sovrum vi hade tillgång till av 9) och alla rummen hade olika atmosfär. I ett var jag så absolut inte välkommen! Jag kastades ur sängen, kläder slängdes ut från en spegel-garderob som var stängd och inte kunde öppnas utan nyckel... ett rum vaknade jag nästan varenda natt av att det stod en man med gammaldags vadmals-kläder ( typ dräng) nere vid min fotända. Han var aldrig skrämmande utan kändes snarare som en beskyddare. ( Jag hade en trasslig uppväxt och mådde inte alltid så bra - då fanns han där och kändes enbart trygg).

Det var i denna veva, när jag bodde på Noor, som jag kom i kontakt med en man som var väl bevandrad inom magi bla, som hjälpte mig att utveckla mina förmågor- även medialt. Jag var 14 år då.

Ibland har jag föreställt mig hur livet skulle vara om jag inte var medial- eller häxa, och har kommit fram till att det nog vore innehållslöst och trist. Men det är ju  min åsikt, och inte alla behöver hålla med.

Ibland önskar jag att jag slapp känna allt jag känner genom andra, att jag slapp "läsa" människor, men å andra sidan vet jag ju inte om ett liv utan dessa förmågor sas. Och ofta har det varit till hjälp, både för mig själv och andra.

Nej, jag vill verkligen inte leva ett annat liv, jag trivs med vem jag är och allt som följer med det.

Tyvärr har ju program som bla "Det okända" en fömåga att få allt att verka löljligt och oseriöst ( men det har blivit bättre!), det gick som en "trend" genom allt och många skojare dök upp och förstörde för oss som verkligen vet vad vi sysslar med, samma inom magin egentligen: New Age drog som en löpeld genom världen och vips så var var och varannan människa "troende häxa",utan att egnetligen veta vad de hängav sig åt! Men visst låter det "spännande och mystiskt" att kunna säga sig leva ett "magiskt" liv?? Vet de då inte att det är inte magin som styr över dem, utan de som styr över magin? Utan att skilja på detta så är man nog lite illa ute, för ingen magi, varken "vit" eller"svart" får någonsin styra en....däremot kan man gott säga att man lever i samklang med magin i sitt liv.