I onsdags var min styfar Håkan här, tillsammans med sin nya fru Natascha. 

Håkan och jag har ite träffats på närmare 20-21 år ( jag tror inte min son var född när vi sensat träffades, och han är född-92. Håkan hade träffat Natascha -91, så det msåte varit typ sommaren 91- eller nåt sånt.)

Under alla år han var gift med hon som födde mig, så förstod jag aldrig vilken underbar människa han är. Kanske för att han, som jag kan se på det idag, trots sin kärlek till denna kvinna, eller kanske rent utav pga den, var så ryggradslös på något sätt. Stod, liksom många andra, under denna sociopatkvinnas våld - eller hur man nu ska uttrycka det.

Visst håller han ännu kärleken till henne levande inom sig, och det är hans rättighet och val. Jag kan tyvärr inte hålla med honom i det. 

Att vi träffades var hans ide´, han ringde i onsdags förmiddag och undrade fall jag hade gott kaffe hemma... jag svarade lite undrande att ja, jo, det har jag ju, undrande för att han ju bor på L-Ö, som inte ligger nästgårds precis. " Jaha," sa han." Jag och Natascha kommer och fikar hos er i eftermiddag. Vi är på semester i Rätan."

Så glad jag blev! Och så nervös! Jag menar: jag har ju inte tyckt om karln någonsin, men tänkte att " So what? det var många år sedan allt det där hände."

Så kom han då, Håkan och Natascha och deras Goldenhanne Simba. Och jag säger bara det! Vilka människor! 

Jag tyckte genast om Natascha. Och Håkan? Ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Allt hat, allt agg bara rann av mig och jag kände en sådan kärlek gentemot denne man!

Vi hade en avspänd, skön em ihop, och jag kände hur många öppna sår liksom bara läkte sig själva vartefter tiden gick. Vilken underbar känsla det var! Och är! 

Hur fel har jag inte gjort denne man bara för han var gift med kvinnan? 

Han är en ofattbart god och varm människa, fylld med ömhet och äkthet.

Det som var då, jag tror faktiskt han var lika mycket offer i det hela som jag var. 

Jag är glad att vi fick denna chans att bara umgås och prata, inte om det förflutna, utan om nuet, det allmänna. Det behövdes inga djupdykningar i själen för att läka såren: bara att träffas.

Så hel som jag känner mig i dag i själen har jag aldrig gjort. Underbara, underbara människa!

I höst ska vi ner och hämta vapen hos Ulla, då svänger vi inom Håkan och Natascha också, på deras inbjudan. Men vi måste ta med hundarna, sa Natascha *S'.

Simba kände sig nog som kung, ensam kille bland damerna som han var. Han hade ju 3 tikars fulla uppmärksamhet =). Och alla hundar kom så bra överenns. Sioux och Simba lekte för fullt, så Natascha bestämde på fläcken att nu skulle minsann Simba få en lek-kamrat hemma också =). En liten vovve som han kan rasa runt med på deras stora tomt=). 

Jag tog en promenad bort till hästarna idag, borstade av dem och satte mig sedan på en sten mitt ihagen och bara var. Hästarna gick omkring mig och betade, efter en stund kom Ferarri fram och la mulen i mitt knä och ville bli kelad med. Strax efter följde Irolona hennes exempel. Det var faktiskt första gången som jag känt att jag kunnat sitta så totalt avslappnat och bara njuta. Utan oro i kroppen.

Allt tack vare denne underbara man och hans fru!

Åh, Håkan, om jag bara en dag kan tala om för dig hur mycket det betydde!

Jag undrar bara en sak: vem lever i det förflutna? Den som sträcker ut en hand, eller tar emot en utsräckt hand och förlåter och går vidare, tillåter såren läka och tar till sig en människa och känner kärlek till den människan istället för agg.

Eller den som sitter och skriker ut i tidningar om sitt tragiska liv, som inte kan ta emot en utsträckt hand - eller sträcka ut en själv? Som inte kan förlåta, låta sig läkas av kärlekens kraft, förlåtelsens kraft? 

Nej, jag känner ingen bitterhet bara för att jag inte kan förlåta 2 mycket onda människor i mitt liv, däremot en gränslös glädjeöver att kunna förlåta - och bli förlåten - av de som betyder något i mitt liv!

Somnade till hällande regn och vaknade till hällande regn. Sommaren känns som lite avlägsen, fast vi ska befinna oss mitt uppe i den.

Kvällarna är ju mörka som höstkvällar, inte alls ljusa som sommarkvällar ska vara mitt under hösommaren. Regn och åska istället för värme och solsken.

Tänker på mina stackars hästar som går ute dygnet runt - inte för att jag tror att det stör dem lika mycket som det gör mig. I den hagen de går nu har de ju skydd så det räcker och blir över, till skillnad från den öppna hage jag har härhemma. Men jag vet också av erfarenhet, att oavsett hur mycket skydd de har av träd osv, så kan de börja frysa ganska rejält när regnet och kyliga vindar håller i sig dagar i sträck. Hittills har jag dock inte sett någon av dem stå och hacka tänder. men det är snart dags att flytta hem dem igen iallfall, eller snart och snart - i slutet av juli, då har de gått en månad ungefär i den här hagen, och det har hunnit växa upp i hemmahagen. Men det beror lite på vädret också, blir det fint väder igen kan de gott gå kvar borta i Eltnäset, för mat finns det ju gott om, och som sagt: skyddet mot väder och vind är bättre.

Lägger upp några bilder på mina något trinda hästar.

  " Den som gapar över mycket...." Ferarri tar stora tuggar hon    Lite lagom sommar-rund sådär   Undras om inte damen har Arab i sig trots allt?   "Matte ville ha en närbild sa hon- så varsegod! Närmare än så här kan jag inte komma." Ferarri såklart, som nästan alltid ska krypa in i kameran   Mattes vackra Irolona, med de snälla ögonen   Ja, rundare än så här blir hon inte   Mattes vackraste Irolona   " jaja, jag kommer väl då..."

Så kan jag ju ta några bilder på ett litet område av hagen i eltnäset när  jag ändå lägger upp bilder

         Detta är bilder på bara en mycket liten del av hagen - en riktigt härlig sommarhage - om nu bara sommaren ville inställa sig på riktigt också!

Nåväl, det var lite om hästarna det....

Jag har suttit och kollat igenom en annan bloggjag har, som jag haft i många år nu, och där kan jag konstarera exakt när sociopaten gjorde sitt intåg i mitt liv igen, efter år av skön tystnad. Det var hon som tog kontakten, och jag var dum nog att accpetera den. Det visade sig att hennes skäl att ta upp kontakten var bara för att gotta sig i det faktum att jag och min dotter då hade en period av icke-kontakt, och för att skryta om att hon minsann - sociopaten alltså - träffade min dotterdotter ( dottersonen var inte född då) regelbundet. Som hon gick på om detta! 

När jag bad henne försöka medla mellan mig och min dotter, så kovände det sockersöta till att hon -sociopaten - minsann var svårt hjärtsjuk ( är det så alkoholism kallas numera?!) och ville inte ha med det hela att göra. Precis samma metod hon senare använde gentemot min dotter när min dotter bad henne om hjälp! 

Hmmm, finns det ett mönster där kanske?

Något jag också finner lite sorgligt, är att Sociopatens son, som ju egentligen inte ens känner mig överhuvudtaget - sitter och uttalar sig om saker han inte vet något om. Och eftersom Sociopaten säger själv att hon minsann aldrig pratar om mig, så undrar jag hur hennes son kan sitta med så mycken "kunskap" om mig, som ingen annan än Sociopaten kan veta något om? 

För att göra det hela sorgligare, så sitter då hennes son och kallar mig och min dotter gud-vet-vad och att hans mamma " minsann har ett stort hjärta och försöker bara hjälpa andra hela tiden" - jomenvisst! Bredvid mig nu- i denna stund, har jag 2 st mail, ett från sonen till sin storasyster, och ett svar från storasystern till sin bror. Hemska mail att läsa!

Denna så hjärtegoda mamma han sitter och beskriver, har han beskrivit på följande sätt själv :*citat från mail* " Har inte insett det förenns nu, men nu vet jag absolut säkert. L. ( hans mamma,min anmrkng) är inte som hon ska, har nog aldrig varit med om en konstigare människa som hon!" *slutcitat*

Mailet beskriver vidare hur han inte fått sova för att modern bråkat med sin dåvarande sambo. Sonen mår så dåligt ( hans egna ord), och när sambon lämnar hemmet för att gå till jobbet, flyr sonen upp på övervåningen för han vet att han kommer få ut för moderns dåliga humör. Mycket riktigt: då han inte på moderns befallning, tillräckligt snabbt plockar ur diskmaskinen, så kör denna underbara, ömma,hjärtevarma moder honom till Ungdomsenheten och slänger helt sonika ur honom ur bilen och åker därifrån.

Systern svarar att modern inte förändrats och kommer nog aldrig att göra heller. Hon sörjer att syskonen inte kan ha kontakt pga modern. Hon lovar desutom att hon kan kontakta socialen för att berätta sin version av moderns beteende och bekräfta sin lillebrors ord, så att inte *citat* de återigen går på hennes version!* slutcitat.

Låter det som om modern är den lejonmamma med det stora hjärtat som hon förösker ge sken av att vara? 

Vidare säger sig sonen inte vara rädd för mig. Varför skulle han vara det? Varför ens yttra sig så? Någonstans bakom just de orden kan man läsa sig till, att han är just det: rädd. 

Jag har aldrig, och kommer aldrig, skada barnen. Och med tanke på att han inte ens känner mig, så är uttalandet i sig mycket underligt. Lätt att förstå att detta planerats i honom av hans "ömma moder".

Han säager vidare att jag skadat min barn, jasså? Han är jämngammal med min son, har inte haft insyn i mitt liv någonsin, utan har bara sin moders ord att gå på. Han skadar min son genom att kalla honom Jävla CP-unge bla, samtidigt som han anklagar mig för att ha skadat min son...  men vad Sociopaten tydligen glömt att berätta, är att min son bott i fosterhem i 10 år, samma period som jag ska utsatt honom för daglig misshandel enligt henne  låter ju....logiskt....eller?

Allt denna onda kvinna gjort sina barn, försöker hon förtvivlat få alla tro att jag gjort gentemot mina barn.

Jag tycker verkligen synd om hennes barn, för hon kräver villkorslös beundran, kärlek och absolut lydnad av sina barn -utan att ge något av detta tillbaka. Motsäger sig någon henne kan de dra åt helvete, så drar hon sig inte för att smutskasta sina egna barn offentligt.

Som sagt: sorgligt och så synd om dessa barn som måste gå till ytterligheter för att få hennes gillande och behålla den....  tom angripa personer de inte ens känner, förutom genom hennes förtal.

Jag är inte en person som är ute efter att krossa andra, förgöra andra eller på annat vis skada någon person.

Däremot så är jag oförsonlig i mitt hat gentemot den eller de personer som skadar mig eller min närmaste familj, dvs min man, mina barn, barnbarn och bonusbarn med respektive.

Jag tar inte till fysiskt våld, jag hotar inte, även om jag givetvis kan utbryta i diverse önskningar om vad jag kanske skulle vilja göra emellanåt.

Jag ger alla en eller flera chanser, innan jag "ger upp" om någon.

Jag har lätt för att känna med andra, lätt för att identifiera mig med deras glädje såväl som smärta och sorg, dvs: jag känner stark sympati och empati med mina medmänniskor.

Jag föreställer mig inte inför nya bekantskaper, utan är mig själv: acceptera mig för den jag är - eller låt bli. Enklare kan det inte vara.

Däremot, om någon väcker mitt hat, så är det oåterkallerligt, just den personen har förverkat allt som har med empati och sympati från min sida att göra. Då är det bara det iskalla hatet som råder, total känslokyla från min sida. Och jag kan vänta -länge. Ge personen tillräckligt med rep för att hänga sig själv.

Jag har gång på gång blivit anklagad av vissa personer för att leva i det förflutna och endast för att förgöra och krossa andra, vilket jag tror att många kan vittna om motsatsen. För det är enbart 3-4 personer som påstår detta om mig.... 3-4 personer, som glömde se sig i spegeln innan de yttrade sig.

Men, å andra sidan, om att försöka få fram sanningen är att leva i det förflutna, så må det väl vara så.

Jag står fast vid mina åsikter, och ändrar dem inte för att det ska passa andra.

Jag är långt från felfri - tack och lov! - utan en vanlig människa med alla brister och fel det innebär att vara det.

Jag kan känna avund, jag kan känna svartsjuka -absolut! Men inte nog för att göra allt i min makt att förgöra andra för en sådan saks skull! Istället gör jag allt jag kan för att vända på dessa känslor och glädjas med andra i deras framgångar.

Också jag kan svika vänner, precis som jag kan bli sviken  - ett typiskt mänskligt drag alltså. Men förvrid nu inte denna mening till att jag skulle svika någon för att jag själv blivit sviken! Nej, ibland sviker jag omedvetet personer som står mig nära - vilket gör ont i mig när jag inser det. Jag vet nämligen hur ont det gör att bli sviken av de man tror sig kunna lita på.

Jag kommer INTE att lägga mig en gång till för denna socipoat som så länge gjort allt i sin makt att förstöra mitt liv: där kommer det iskalla hatet in och jag kommer göra allt i min makt för att avslöja henne för den onda människa hon är. Och jag är inte ensam om det - fler än hon tror jobbar åt samma håll.

Om detta gör mig till en "onormal" person, så får det faktiskt vara så, för ingen som inte varit förföljd av en äkta sociopat kan någonsin förstå vilket hat man kan känna gentemot en sådan person.  

Du gjorde mig en JÄTTETJÄNST som skrev som du gjorde! Ytterligare ett förtal som nu kommer läggas till de redan samlade hos polisen gentemot socipopaten.

Nej, någon dinosarurie är jag knappast, för jag lever inte i det förflutna; det är NU som din mamma förstört livet för min dotter.

Och vore jag känslokall som din mor, skulle jag inte reagera överhuvudtaget.

Tyvärr så hjälper inte att du har mobilt bredband och befann dig i Spånga, sorry - lätt att ta reda på ser du.

Och fö så skrev din mor ( det tar emot att kalla henne så!) själv att hon visste från början att hennes dotter ljög! Så, hur kan hon då vetat det försent?

Vet du ens vad din mor gjort genom åren? 

Du kallar mig och min dotter för horor, vilka belägg har du för detta? Var har du bevisen för detta?

och ditt svar bevisar bara hur skadade ni barn blivit av er mor -när ni så lättvindigt som hon - hellre sätter erat eget syskon i skiten än hjälper varandra.

Stackars barn... 

För alla er som trott att jag bara hittat på om sociopatens förehavande: nu har hon liksom avslöjat sig själv för vad hon är.

Hon kunde ha räddat min dotter från det hemskaste en mamma kan råka ut för, satt inne med info som hade kunnat vända hela situationen och avstyrt denna mentala tortyr som min dotter och hennes barn tvingast genomgå. 

Socioptaten visste att alla naklagelser gentemot min dotter var falska, men vägrade stiga fram och berätta sannigen, utan valde att stå och förnöjd se på medans min dotters liv gick i kvav. Detta trots att min dotter grät, bönade och bad denna genomonda person om att hjälpa henne genom att berätta sanningen. Svaret min dotter fick var att sociopaten minsann inget visste, och var för sjuk för att hjälpa henne! (?).

Nu, ett år senare skriver socioptaen ut hela historeien i sin helhet OFFENTLIGT på FB, utan hänsyn till min dotters känslor, och skriver dessutom att hon ( sociopaten) varit mycket medveten om att allt som sagts varit ren lögn!

Men hon tar ingen skuld själv- åh nej! Hon hänger ut sin dotter som den stora syndabocken! 

Hur lågt kan en människa sjunka? Hur ond kan hon vara?

Att medvetet stå och se på när en nära släkting går under utan att agera - vad för typ av människa är det???!!! Och sedan dessutom skylla ifrån sig på sin egen dotter och försöka snyfta till sig sympatier av folk omkring sig för att hon är SÅÅÅ oförstående inför vad HON varit DELAKTIG i.

Avskyvärda människa!!!!!!

IOM detta kan inte ens sociopatens mest enträgna anhängare blunda för fakta, utan måste väl -om de har vett i skallen - inse vad för slags person hon är.

Och kanske borde de också syna lite närmare alla lögner hon spridit om mig genom åren, och inse att det är just det: lögner.

Jag har sagt det förr och säger det igen: att hon ger sig på mig är en sak, och sedan att hennes anhängare tycker att jag är ett svin som "hänger ut" hennes förehavande istälet för att bara fortsätta att tiga och ta emot skit av denna genomonda människa, det bryr jag mig inte i. Men när hon ger sig på mina barn, då är gränsen överskriden! Långt överskriden!

Fortfarande har jag inte fått en förklaring på hur jag skadar hennes barn -som jag inte haft kontakt med på över 10 år, och väldigt lite innan dess på åtminstonde snart 18 år - det väntar jag fortfarande svar på.

Att hon skadad och skadar mina barn ( och barnbarn) är tydligen inte något allvarligt utan en bagatell bara enligt dessa människor.... Logiken i detta?

Men som sagt: nu kan inte ens de mest hängivna försvarare av detta monster blunda; fakta är fakta - och monstret har själv skrivit ut det svart på vitt....

Hur tur har vi inte haft med jaktmarken??? Kostar en ½ älg - om en stor skjuts, annars om inte, så blir det väl nästa år... kostnaden är densamma iallfall. DVS 0.

Var in till lanbys idag och hämtade min nya studsare - eller ja, ny och ny, begagnad såklart - vem 17 har råd att köpa nytt?? En sidorepeter som jag vill ha, gillar inte alls bygelrepetern, så den går över i makens ägo nu istället. Som vänsterskytt passar den ju honom ypperligt.

Hästarna mår bra och är sommarfeta och goa. Tom Ferarri har blivit en riktig goshäst som ska stå på mina fötter helst och bli kelad med. Gäller att man ser upp, hon får gärna stå närma, men inte lika gärna på mina fötter. Irolona är väldigt lättfångad numera, visst får jag gå efter henne lite och parera emellanåt, men det har mera blivit som en lek mellan oss. Idag satt "trumpetens" gubbe ute på deras terass och han tyckte nog att jag var en aningens knasig - vilket kanske heller inte är ett helt fel antagande iofs - när jag gick runt i hagen och sjöng om hur dumma Irolona inte ville låta sig fångas.... Men faktum var att det hjälpte: för Irolona stod och stirrade på mig som om jag vore tokig och lät sig fångas av pur förvåning, eller så ville hon bara ha tyst på oljudet... Svårt att säga, men effekt hade det iallafall. 

Var in till sonen också idag, med dammsugare och lite annat nyttigt som kan behövas i en lägenhet.

Man ska inte vara skadeglad, men ibland är det svårtatt låta bli... Sonens f.d godeman är i verkligt blåsväder och granskas av både överförmyndarnämnden såväl som polis och tingsrätt ( som förordnar godmanskap och förvaltarskap). Att han ligger pyrt till är det minsta man kan säga. Och, han faller inte ensam -åh nej! Här rullas hela historien nu upp om Sociopatens inblandning - ex godemannen vill minsann inte ensam ta all skit av det som nu rullas upp.

UPPRÄTTELSE kallas det! Och det känns jävligt SKÖNT! ÄNTLIGEN blir Sociopaten avslöjad för vad hon är! 

Det enda som jag mår dåligt av är att min son mår så dåligt av allt detta, det svek dessa 2 personer så grymt utsatt honom för. Och som de beskyllt mig för... Jag hoppas han kan hållas utanför vidare gång i detta! 

På åklagarens begäran är nu min man och jag kallade till förhör om det senaste årets händelser, alltså de brott som ex godemannen och Sociopaten begått gentemot oss, men framförallt min son. Så skönt att bli tagen på allvar nu, att de avslöjade sig själva- och varandra! 

Nu först känns det som jag verkligen kan släppa detta och gå vidare och koncentrera mig på vad som viktigare är: min familj. Mina 2 UNDERBARA barn, barnbarnen, mina 2 underbara "bonusgrabbar" med resp, och inte minst min man - och djuren förstås.

Som sagt: det är en skön känsla att få upprättelse tillslut, även om det i ena fallet tagit många många herrans år, och i det andra "bara" 1.

Sonens " gode man" är ute ur bilden nu- äntligen! Han försvann som en avlöning när han fick nys på att han skulle få sparken - gick huxflux i pension, samma dag som beslutet fattades att han skulle väck. Istället har sonen nu fått en ny god man, som dessitom råkar vara polis, så sonen är överlycklig - han har alltid varit facinerad av poliser ända sedan han var liten, nästan dyrkat hela poliskåren som idoler och livshjältar. 

Dessutom har han - sonen alltså - fått sin första lägenhet: en stor 1:a som är görfin! Med stor stolthet visade han upp den igår och bjöd på kaffe som vi hade med oss och kladdkaka. Enda "smolket i bägaren" var att hans flickvän arbetade, så vi inte fick träffa henne - det tyckte sonen var oerhört tråkigt och var lite deppad av, men vi kommer ju åka in till stan flera gånger så vi hinner nog träffa hans flickvän.

Allt är klart med älgmarken nu ( eller markerna, för det är ju 2 "bitar"), vi - dvs Jag, maken & Anna - var upp och tittade på ena marken i lördags och blev nästan chockade! Vilken jaktstuga!!! Ja, och vilken mark! Även om det inte blir nå älg skjuten, så är det värt bara att vara där och sitta på pass och sova över och bara vara. Gubben och jag kommer turas om att åka hem och ta hand om hästarna - så det blir nog bra.

Anna är en underbar tjej, och så glad att bli medbjuden som fast markansvarig- som vi- dvs hon har precis samma rätt att utnyttja markerna för jakt och reakreation med vem hon vill - som vi har. det är ju inte bara älgjakt, utan allt småvilt & även fiske som ingår + att både hon och vi har småviltsjakt angränsande till denna mark.

       Jaktstugan

Så kommer då lite sommarbilder på hästarna, kan man sitta och titta på regniga dagar som denna och minnas det nyligen försvunna varma, sköna vädret....

Ibland vill man som bara lägga ner allt och bara "försvinna", men så händer nåt litet som gör att man får tillbaka lusten att kämpa vidare.

Då inser man att det är de små sakerna i livet som gör det värt att leva, det behöver inte alls vara något enormt omvälvande, utan det räcker med ett vänligt ord, visad uppskattning osv.

Iros ( Irolona) som var så svårfångad i början, kommer numera fram själv och vill kela i hagen - bara en sådan sak gör en ju jätteglad. Jag var lite orolig inför sommarbetet hur hon skulle bli att fånga in, men *peppar peppar* inga problem hittills.

Hundarna kommer superbra överenns, aldrig ett gruff mellan dem. Bira och Sioux håller full fart, medans Cobra lite överlägset överseende håller kollen och hellre slappar i soffan.

Mellan gubben och mig... tjaaaa, det går som vanligt upp och ned, men efter 13 år ihop så är det väl så det är. Vi kan varandra utan och innan, och ibland är vi noga båda rejält less... men så kommer det där lilla ordet och "lessheten" är som bortblåst.

Häromdagen kände jag bara att jag ger upp och skiter i det här, men, näää, det vill jag ju egentligen inte alls. trots allt finns ju ett skäl till att jag gifte mig med honom...

Nåja, livet kommer nog fortsätta gå upp och ned, men man får väl ta dagen som den kommer helt enkelt=). Och göra det bästa av den.