Och kalla mig och min dotter oh man en massa, så väljer jag att publicera detta, skrivet av dig med dina egna ord, om "den underbara mamma" du så försvarar.

Så nu blir det mera intressant att få se dina snorkiga, obefogade kommenater om DETTA! 

Att dU mår dåligt kan varenda en som läser detta inse, men för det behöver du inte låta det gå ut över mig eller min familj, för att din mor har en livlig sjuk fantasi....

Subject: Ja förstår nu! Date: Fri, 8 May 2009 22:29:46 +0200 Har inte vågat inse de fören nu, men nu vet ja absolut säkert!. Linda är inte som hon ska, har nog aldrig vart med om en så underlig männsika som hon!. Kan kort säga att hade ja vart du så hade inte ja heller hört av mej. Dagen 8 maj: Hans och mamma bråkar (som vanligt), jag orkar inte gå till skolan för att ja inte sovit något. Och dom bråkar vidare, Tillslut ska Hans in till stan så han ska ta bussen. Så ja går upp på övervåningen och vill liksom inte att Linda ska aggera ut på mej. MEn så ropar hon nere från trappen skulle inte du plocka ur maskinen? Jo säger jag men de såg ut att vara smuts i den. och du skulle ju polocka i den. Men de är rent och de ska plockas ur! Då ja inte reser mej på ögonblicket för att gå ner blir hon förbanna och säger: plocka ihop lite saker vi ska åka en sväng. Jaha okej, så ja går ner vi sätter oss i bilen. Och hon börjar prata om att ja ska till foster hem och shit like that. men ja svara inte, orkar inte bry mej. Och när vi kommer fram till "ungdoms enheten" så kliver jag ur bilen och hon frågar mej : Är det så här du vill ha det?. Och ja stänger dörrn och undrar va fan? Har ju inte äns gjort nåt. Så ja öppnar dörrn igen och frågar: Kommer du? och får till svar samma fråga som innan: Är det så här du vill ha det? Och ja svara: Ja bryr mej inte. då säger hon bara: Nej nu orkar ja inte mera och startar bilen och åker iväg. Och, tänkte jag, så ja gick in till "ungdoms enheten" och pratar med dom. Sen blev de möte lite senare, villket gick bra hoppas jag. Dom ska fixa fosterfamilj åt mej nästa vecka. Villket känns underbart, att få slippa alla utbrått som hon får för att hon inte "orkar" med Hans och hans sätt! Aja what ever hare bra Pussar din bror!

Din systers svar på ditt mail:

Subject: RE: Ja förstår nu! Date: Sat, 9 May 2009 22:15:22 +0200 Hej Fredrik! Jag är glad att du har insett att du förtjänar en bättre tillvaro än den du har. Mamma kommer nog aldrig ändra sig tyvärr, hon har ju inte gjort det hittils! Det tar tid och mycket ork men du får gå samma väg som jag har gått - och jag vet att det är jobbigt. Skönt att du förstår mig nu och varför jag inte vill ha någon kontakt med henne eller kan ha det med dig & Becka så länge ni bor hemma, för jag vill verkligen inte förlora min underbara lillebror - när du kommit därifrån kan vi ha mer kontakt. Jag saknar dig och hoppas verkligen på det bästa för din skull! Om du vill så finns jag här för dig, just nu via mail eftersom du fortfarande bor hemma. Men sen som sagt framöver via telefon när allt löst sig. Det jag kan göra för dig utöver det är att kontakta socialen/ungdoms enheten i Hudiksvall och berätta min version så dom förstår att det hela inte är påhitt och så dom inte "går på" hennes version. Men då måste du själv vilja att jag gör det, för om du inte vill det så gör jag det inte. Ha det bäst och maila mig mer än gärna! Massa kramar & pussar från din storasyster!

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också.

Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det senaste 1½ året.

Själv har jag ju fått blödande magsår där en tarm spruckit. Inte speciellt nice, och gör inte lite ont heller. Sonen har fått ett antal mindre attacker av dåligt mående fysiskt pga njurarna, och ett allvarligt anfall där han föll ihop på Frösöbron och var icke kontaktbar en stund. Allvarligt, allvarligt. När han kom till akuten och de ringde mig, så hade han ett undertryck ( blodtrycket alltså) på över 115! Normalt är ju 70-c.a 90. Stackars pojken, då var han allt bra liten... Och det är ju inte undra på...

Den här sjukdomen förvärras ju av stress och oro, och Sociopatens framfart har ju fått min son att må otroligt dåligt det senaste året. Och den varianten som min son har är tydligen extremt aggresiv med snabbt förlopp enligt läkarna. Vi har samma sjukdom, men den kan tydligen utveckla sig mycket olika. Jag har ex inte ens börjat med dialys än, efter 27 år med ADPKD, medans sonen närmar sig det med "stora steg". Om jag är orolig? Jamen gissa! Självklart!

Vad Sociopaten gjort min dotter låter jag vara osagt, då hon inte sagt jag får säga något om det. Hon berättar själv när och om hon vill, till vem eller vilka hon vill.

Nu har det dessutom kommit fram att det försvunnit dryga 30-40 000kr från min sons konto, och spåren leder till... guess who? Och sonens fd förvaltare. Är de på väg ner? OHJA! Jag börjar snudd tro på att det finns en rättvisa ändå.

Nåja, oavsett hur jag mår idag, kommer jag aldrig sluta kämpa för mina barn. Och mig kommer hon inte knäcka, även om jag går på knäna ibland. 

Inom en snar framtid, då Sociopaten blivit total avslöjad även i rättsystemet, så ska jag publicera material, som inte ens kan få hennes ihärdigaste påhejjare att tvivla längre på att hon är ondskan personifierad.

Varför skulle jag nu göra detta? Jo, för att inte många kan ens föreställa sig att en sådan ondska kan finnas i en människa de en gång trott sig känna. En sådan komprimerad, genuin, genomgående ondska i en människa....

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också.

Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det senaste 1½ året.

Själv har jag ju fått blödande magsår där en tarm spruckit. Inte speciellt nice, och gör inte lite ont heller. Sonen har fått ett antal mindre attacker av dåligt mående fysiskt pga njurarna, och ett allvarligt anfall där han föll ihop på Frösöbron och var icke kontaktbar en stund. Allvarligt, allvarligt. När han kom till akuten och de ringde mig, så hade han ett undertryck ( blodtrycket alltså) på över 115! Normalt är ju 70-c.a 90. Stackars pojken, då var han allt bra liten... Och det är ju inte undra på...

Den här sjukdomen förvärras ju av stress och oro, och Sociopatens framfart har ju fått min son att må otroligt dåligt det senaste året. Och den varianten som min son har är tydligen extremt aggresiv med snabbt förlopp enligt läkarna. Vi har samma sjukdom, men den kan tydligen utveckla sig mycket olika. Jag har ex inte ens börjat med dialys än, efter 27 år med ADPKD, medans sonen närmar sig det med "stora steg". Om jag är orolig? Jamen gissa! Självklart!

Vad Sociopaten gjort min dotter låter jag vara osagt, då hon inte sagt jag får säga något om det. Hon berättar själv när och om hon vill, till vem eller vilka hon vill.

Nu har det dessutom kommit fram att det försvunnit dryga 30-40 000kr från min sons konto, och spåren leder till... guess who? Och sonens fd förvaltare. Är de på väg ner? OHJA! Jag börjar snudd tro på att det finns en rättvisa ändå.

Nåja, oavsett hur jag mår idag, kommer jag aldrig sluta kämpa för mina barn. Och mig kommer hon inte knäcka, även om jag går på knäna ibland. 

Inom en snar framtid, då Sociopaten blivit total avslöjad även i rättsystemet, så ska jag publicera material, som inte ens kan få hennes ihärdigaste påhejjare att tvivla längre på att hon är ondskan personifierad.

Varför skulle jag nu göra detta? Jo, för att inte många kan ens föreställa sig att en sådan ondska kan finnas i en människa de en gång trott sig känna. En sådan komprimerad, genuin, genomgående ondska i en människa....

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.

Ja, gubben är ju med förstås, och Sioux och Cobra.

Sioux och Cobra ja, de har STORA tider härnere med alla nya lukter och ljud. Att ta en promenad med dem är något som tar sin lilla tid då de bara MÅSTE nosa av varenda millimeter av vägen. Men vad gör väl det? Det enda jag inte tycker om är att Sioux börjat resa ragg och morra åt andra hundar efter Taiga bet henne. Men hon - Sioux - gör inga utfall utan håller sig snällt vid min sida, och lägger sig om jag säger åt henne. Så hon har ju inte blivit helt blockerad efter den händelsen, men en aningens osäker på andra hundar. Synd nog.

I helgen ska jag även träffa Eva-Marree, min älskade dotter. Det var ju ett tag sedan, men vi har båda lagt allt bakom oss och startat om. Något man kan med lätthet göra om man verkligen känner ärligt för varandra.

Just detta att jag och min dotter fått så bra kontakt igen måste ha skakat om Sociopaten rejält! Eftersom Sociopaten är oförmögen att känna annat än för sig själv, så har hon nog inte tagit med i beräkningen att det finns något som heter äkta känslor mellan mor/dotter, oavsett vad som händer genom åren. Känslor som gör att man läker sår och bygger vidare, istället för att låta sig brytas ner.

Den känslan heter KÄRLEK, och är inte enkelriktad eller egoistisk, och den är kravlös. Äkta kärlek, mellan förälder/barn, man/kvinna, som är kravlös är i motsats till Sociopatens krav på beundran och "kärlek " äkta. Att kräva att alla ska älska och beundra, utan att kunna ge ett uns tillbaka är enbart sjukt och förvridet.

Jag ville göra den här resan innan röntgen, fall det nu blir operation. För om det nu skulle bli operation så är det ju en relativt lång läkeprocess efter det.

Blir det ingen operation, och jag bara blir lite starkare och magsåret läkt, så funderar jag på - men bara funderar änsålänge - på att ev skaffa en ny häst. Ferarri har det så bra som hon bara kan. jag funderar mer på att skaffa en äldre gentleman som jag bara kan njuta sköna skogspromenader med, och som inte behöver gå i stort varje dag. För jag har en förhoppning om att läker bara magsåret så kommer jag må så mycket bättre att jag kan komma igång igen. Men vi får se....

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne?

Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn, att hon blev deprimerad pga att hon inte fick någon hjälp därifrån.

Hallå! Newsflash: händer många, men inte fan mördar de sina barn för det och sedan snyftar och inser x-antal månader senare i en rättegång att barnen inte kommer tillbaka.

Hur fasiken är människan funtad? Jag har förvisso aldrig suttit i just hennes sits, men kan inte se några förmildrande omständigheter. Hon kunde tagit sitt eget liv, inte mördat 2 oskyldiga små barn, för att sedan tro hon kan snyfta sig till sympatier för hennes hemska brott!

Och lika säkert som amen i kyrkan dras hennes tragiska barndom upp, fattig uppväxt i Kenya ( tror jag det var, eller Ghana? Spelar ingen roll egentligen), och där hon fick stryk av båda föräldrarna. Ska det vara förmildrande?

Jag växte upp med en sociopatisk mor, men inte fan har jag mördat mina barn för det! Nog har jag haft - och har fortfarande -depressioner, där jag många gånger övervägt självmord: men i sista stund har jag alltid kommit till sans och tänkt på hur det skulle skada mina barn. Och de som står mig nära.

Jag tror fullt och fast på att även om man står på ruinens brant och allt är svart, så kan man alltid hitta den där lilla lilla gnsitan som håller en tillbaka. det där som hindrar en från att gå över gränsen.

Ja, jovisst, barnen hade tagit skada psykiskt om mamman tagit sitt liv, men de hade LEVT. Hon är vuxen, de var bara barn. Frågade hon fall de ville dö? Nej! Hon valde åt dem helt iskallt att beröva dem deras liv. Och nu vill hon ha förståelse, förlåtelse för sitt handlande. Och lägga skulden på någon annan för detta oerhörda vidriga brott!

Det finns inga ursäkter, det går inte att förlåta.

Ja, när är det "rätt tid" kan man ju fråga sig när det gäller sjukvården. När jag kom in med en sprucken tarm förra måndagen fick jag veta att jag kommit in i "sista stund" typ och borde ha sökt tidigare. Men - sa samma läkare lite uppgivet - hade jag sökt tidigare hade jag med all sannolikhet blivit hemskickad och hänvisad till HC, som jag ju just kom från. Nu var det ju så, att jag hade varit på HC tidigare, och de sett att jag hade förhöjda värden, men det var typ " ta en albyl och hör av dig om vecka om det inte känns bra".

Hur som haver så insåg jag att fem dagar på sjukan med dropp ( och enorma magsmärtor i början) utan dator var rena tortyren, så nu har jag köpt mej en lliten sak jag kan ta med in när det behövs.

Detta med magen hade jag känningar av redan i somras, så det är en del av anledningen jag sålde hästarna. Inte för att jag visste att en tarm gått hål på, eller snarare att det var såpass irriterat i magen att en tarm skulle spricka, men jag kände mig svag och orkeslös helt enkelt. Idag är jag glad jag tog beslutet, för med facit i hand så hade jag ju realistiskt sett inte kunnat ta hand om hästar i dagens läge.

Nu ska jag tillbaka in och röntgas för att se om operation behövs ( tack och lov för min lilla rosa då!). Visserligen tyckte nog jag att de kunde ha röntgat och allt det dr medans jag ännu låg inne, men sjukvården är ju som den är. Hem och ät antibiotika i 7 dagar och återkom sen....

Ont har jag ju ännu, i magen. Det kommer och går, men helt frisk är jag ju verkligen inte. Nåja, bara äta kuren och vänta på läkarens "dom".

Det är ju en form av magsår detta, inte konstigt kanske med tanke på senaste årets eskalerade händelser.

Nåja, det blir nog bra i slutändan....

Ja, rubriken är blott och bart 100% ironisk!

Det är mycket sällan jag blir arg. Sårad, ledsen, besviken, grinig -ja -men sällan arg.

Men nu har det fanimej gått för långt! Nu är jag inte ens arg längre, utan tvärförbannad på trångsynta inavelskretiner!

Jag har försökt att hålla mig på min kant, försökt att inte bry mig i folk som så absolut inte kan leva om de inte får snacka skit om andra. För så måste det ju vara: de kan inte leva utan att snacka skit om varandra och kalla sig vänner ändå och hålla god min så länge personen finns i närheten, men så fort dörren stängts om personen, mals det igång.!

När de tom snackar skit om människor de inte ens känner, eller ännu mindre ens mött , då är det fan illa.

Jag springer inte runt i stugorna och dricker kaffe och diskuterar icke närvarande personer - det är inte min stil, möjligen kan jag fråga hur det står till med någon gemensam bekant om jag nu råkar stöta på någon som av en händelse känner någon jag känner.

Men det finns tydligen de - både män och kvinnor -som inte kan leva alls om de inte får sin sensationslystnad mättad: osanning eller ej spelar ingen roll; bara de får springa hos "vännerna" och höra något -vad som helst!

2 saker har gjort mig vansinnigt förbannad nu på kort tid. Jag har inte brytt mig så mycket i vad vissa -här icke namngivna personer, för de vet nog vilka de är själva ,har gått och sagt under 1½ års tid -utan att de egentligen känner mig alls annat än ytterst lite ytligt. Ja, man kan säga att de vet vem jag är , på ytan, men det vet inte vem jag är egentligen som person! Men det förhindrar ju inte att det går att snacka för det. Tydligen.

1. Att få höra de mest vansinniga saker om varför jag egentligen valde att sluta med hästar. Där är variationerna tydligen många och fasettrika, ja fantasin hos dessa kretiner är det då inget fel på!

2. Min gubbe gjorde 1 ( OBS! E N!!!) miss för över ett år sedan, precis efter vi flyttat hit. Något som vi  -naiva som vi är, fast vi borde veta bättre efter alla dessa år - trodde var utagerat mellan berörda parter. Men så var alltså inte fallet.

Kretinerna här hade fått sig ett ben tillkastat sig, och som en pack hyenor kastade sig över det och tuggar fortfarande på detta ben.

Men att våga bemöta oss ansikte mot ansikte - se det vågar de inte! Nej, då smilas det stort!

Nu har den lilla korkbiten som startades av H. blivit en hel vinflaska, full dessutom. och nog vet jag vilka som pyntat på och hjälpt till med denna "förvandling".

Egentligen är det makalöst det hela: Hälften av det som sägs jag gjort, har jag aldrig gjort - men den gäller för "sanning". Den andra hälften - som jag då har gjort, ja den anses som lögn och påhitt!

Förbannade jävla kretiner ( ursäkta språket!). Jag har sån lust att kasta ett ben åt dessa hyenor, ett ben som får dem att dregla och som kommer räcka många långa år att gnaga på.......

Ja, kanske jag skulle ta och göra det? Ge dem något att verkligen prata om, något konkret, istället för deras fantasier....

lockande..... mycket lockande.....

Att lämna ifrån sig Ferarri alltså.

Men familjen som köpte henne var verkligen urgulliga, gedigna hästmänniskor! Så jag vet att hon får ett bra hem.

Provridningen gick bra, fast Ferarri tyckte det var lite konstigt att få på sig en dressyrsadel igen *S*, och att hon fick jobba! Fy vad männsikor kan vara jobbiga alltså  .

Men, allt gick som väl bra, visst skuttade hon lite och protesterade, men detta var vana ryttare och gav sig inte! Inte skrämdes de av hennes "hot" att resa sig, inte av hennes småbockande heller, utan hon drevs vänligt men bestämt frammåt. Nu är ju Ferarri sådan att kan hon skrämmas så hon slipper ( vilket har hänt så hon fått sin vilja fram ) så gör hon det, men är man tillräckligt tuff att driva på henne med skänklarna i det läget, ger hon sig och går så snällt så. Gör allt man ber om.

I vilket fall blev de överförtjusta i den lilla damen. och allt kändes rätt.

Inte förenns Ferarri klev in i transporten kom tårarna, men jag var tvungen bita ihop: inte ville jag gråta inför barnen heller! Vill ju inte att flickan som ska ha Ferarri ska känna som om det vore fel.

Jag satte handen i pannan på Ferarri och hon tryckte sig mot den, så som hon brukar, bara för att bli gniden där bläsen börjar. 

Det är ju bara 30 mil till henne - och jag kan ju åka när jag vill. 

Är liksom ändå på vägen ner mot Sala och Västerås, så jag kan passa på att hälsa på alla "ungar" vi har där + mina barnbarn.

Och inte är jag beroende av att gubben ska köra heller -tack och lov!

Kia-gubben ( han som har Kian jag vill ha alltså) ska hålla den 1 månad till =) -förhoppningsvis gör han det också! Isåfall åker jag ner med Sioux och köper den - med eller utan gubben! Bästa vore såklart om jag fick med honom, så kunde vi ta forden dit och sedan varsin bil hem igen -efter ett stopp i Sala/Västerås då.....

Sioux ja, hon gjorde som vanligt succe´ genom sitt glada, genomärliga sätt igår. Tom pojken  ( som väl är en 7-8 år) och nyss blivit hundbiten och var rädd för hundar, lekte tillslut med denna otroliga Schäfer.

Mamman i familjen stod och tittade på irolona när hon gick, så sa hon fundersamt att Irolona nog haft en hjärnblödning, eftersom hennes ena sida inte alls hänger med liksom. Jag blev lite förvånad, visste inte att hästar kan få hjärnblödning - eller har väl aldrig tänkt så. Men hon sa att det hade hänt några travare hon kände till. Och omöjligt är det ju inte, pga av hur Irolona rör sig så verkar det rent av logiskt. Stackars häst! Säljas av förstaägaren som ridhäst, fast han måste varit medveten om hennes skador! Ibland tycker jag nog att travfolket är lite väl extrema gentemot hästarna! Inte alla -oh nej då, men allt för många....

Inte heller kan jag förstå dessa människor som behåller djur när de blir sjuka och inte orkar med, bara för att behålla dem! Jag menar: jag älskar Ferarri, men jag vill hennes bästa också. Och det kan inte jag ge henne idag. 

Cancer är en grym sjukdom.....