Nu har då jag äntligen fått en remiss till smärtkliniken! ( Chockbehandling av läkare verkar kunna ge resultat- se där se där....). Snabbt gick det också, att få tiden alltså.

Ska bli lite spännande att se hur de mäter smärtnivån.... Men i slutändan hoppas jag på att få någon medicin som vara längre än korta stunder ( såsom Tramadol) och som jag tål. Vilken skillnad på livet det skulle bli då!!!

Min svarta Passat är på gång hitåt *yipiieee!*.

Det som hör till sas har löst sig iom sociopatens misslyckande.

Ev. kommer en omplacerings-herre hit i april. Ja, det är väl mera troligt än otroligt att han kommer- som det verkar nu. Han är Australienare minsann - född i Auckland - därav namnet "Aussie". Han kom till Sverige som 1-åring, och han är kastrerad, passar ju mina flickor ypperligt =).  För ska det nu in en hanne i familjen så ska han vara kastrerad - det är ett krav jag ställt! Bara för gubben att acceptera.

    Aussie

  Cobra i sitt favorit-hörn i sin favoritsoffa - hon har själv släpat dit kläderna och använder irolonas pärm som huvudkudde -knasfian..  Gull-ungen Sioux - sitter på stram vakt i soffan - här har hon koll över hela framsidan på gården och talar om fall nåt rör sig därute...

Jag tror inte vi har en enda hel soffa numera, för hundarna har en förmåga att riva sönder tyget - och numera gäller regeln: "Sätt er fort om ni ska ha plats!" för de gäster som dyker upp emellanåt... Hur det ska bli när och om Aussie kommer, som också är en ofantligt stor Vorsthe, och soffliggare, ja det återstår att se.

Dock ska en av 3 soffor doneras in till hundrummet snarast! Fler följer när vi kan köpa "nya" ( dvs bättre begagnade - för vem är så dum att man köper nya möbler när hundarna ändå ligger utspridda i dem??!!)

Ser frammemot Aussie - som vi då ska jaga fågel med i första hand =)

Dessutom: vi har kanske ev fått tag på jaktmark för älg här i närheten! *Dubbel yippie!!* då blir det lite extra kött i frysen minsann -gott!

Som sagt- en dag i taget, ett steg i taget åt rätt håll känns det som nu....

Ja, ibland har man turen - för att inte säga äran - att möta mycket speciella hjärtegoa människor på livets väg. Sådan personer som för alltid lämnar ett avtryck i ens hjärta och själ, som vid blotta minnet av dem väcker glädje. En glädje blandad med sorg och vemod för en svunnen tid....

En sådan person var Richard "Riche" Langhammer.

Jag och gubben satt och tittade på " We meet again" på tv4Guld igår, och där drog jenkarna på med ett swingparty till engelsmännens häpnad och förfäran (hos de äldre), glädje hos de yngre. I vilket fall så var det ett par som dansade "solo" så det stod härliga om det - och jag frågade min man om han kunde gissa vilka jag tänkte på när jag såg det. " Riche och Berit!" svarade han på en gång - hans tankar hade gått i samma bana.

Riche och Berit ( hans fru), hade i sin ungdom dansat på Nalen mot betalning, typ uppvisning och för att få igång dansen. Och alla som sett Swing kan ju lätt förstå att det nog inte var den lättaste av danser att genomföra! Man måste vara vig som en apa, dansant och väl koordinerad. Och antagligen uppfinningsrik vad gällde stegen och rörelserna.... För att inte tala om synkroniserad med sin partner.

I vilket fall: Riche kom från ett välbärgat hem sas, han var utbildad fotograf -men blev konstnär, medans hans bror Björn ( Gift med Katarina "Katizi" Taikon) var utbildad konstnär- men blev fotograf!

Riche var född på 30-talet, och när han var i tidiga tonåren fick han TBC och låg inne för detta på hospitalet - något som för alltid satte ärr i hans själ. Han umgicks i konstnärskretsar och var en känslig själ.

Då jag lärde känna honom - 97, så var väl första minuterna av mötet inte så lovande precis... Jag hade kommit till Råsboda ( Deltagården ) eftersom jag blivit knivskuren och mådde allmänt dåligt. När jag kom dit berättade de 2 ur personalen som jobbade då, att jag skulle få träffa "en konstig konstnär, men att jag inte skulle bry mig om den vresiga mannen..." Lovande indeed...

På kvällen, när jag satt i vardagsrummet och tittade på tv, kom plötsligt en stor Schäfer in - efter henne kom en äldre man som tvärstannade i dörröppningen och bara stirrade innan han utbrast:" Och vem är du?? Hur kom du hit?Vad ska du göra här?"

Lite småstammande inför denna lite vresiga karl svarade jag att jag skulle vara där ett tag... " Jaha, ja, Okey, jag heter Riche, jag och min fru startade Deltagården... gillar du te? Gillar du sitta uppe och titta på tv på kvällarna?"

Jag svarade jakande på båda frågor- och på något sätt: där sa det "KLICK!".

Vi blev de bästa vänner, vilket faktiskt var en ynnest , för trots att Riche alltid var korrekta artiga mannen, så hade han - precis som jag- ett fruktansvärt människoförakt baserat på svikelser från barndomen. 

Och oj! Vilka historier denna man kunde berätta om 50-60-talets konstnärsvärld! Vilka fantastiska människor de måste ha varit!

Nu kan jag inte återge några direkta historier här- för det skulle bli en långer blogg det....

Men jag återkommer till detta, och kan lova en heldel goda skratt, speciellt för den som förstår sig på ironi och svart humor.

Riche var estet uti fingerspetsarna, han var känslig - han var själva sinnesbilden av en konstnärssjäl. 

Och han är en än idag saknad vän, fastän många år gått sedan han avled.

Det sista jag vill är att tjata på folk, dels för att de kan ta illa upp, även om "tjatet" kanske är befogat i sig. Dels för att jag alltid värnat om andras integritet och rätt till privatliv.

Men jag känner att jag får allt sämre samvete för hästarna ju närmare våren vi kommer. De är ur kondition katastorfalt efter vinterns härjningar- men ursäkten är godtagbar: det har heltenkelt inte varit väder för att hålla igång dem.

Visst vore det enkelt att ta sig till ridskolan och rida i ridhuset - om det inte vore för två avgörande faktorer:

1. Jag har inget hästsläp

2. Bilen har ingen dragkrok

Irolona har ju ett "legitimt" skäl att vara ur kondition- hon har ju stått i flera år.

I morse longerade jag henne för första gången, vet ej om hon blivit det förut- men hon fattade snabbt vad som förväntades av henne. Nu var det inte meningen att jag skulle longera henne alls, utan det bara blev. Hon har en tendens att vilja "kasta" sig fri när hon kommer in i hagen, och eftersom jag leder henne med longerlinan ( hon verkar föredra den av någon anledning ), så har jag i tre dagar nu tränat henne på att backa genom att "rista" på linan, för att sedan komma fram till mig. Och jag ger mig inte förenns hon står exakt framför mig och nosar mig i ansiktet - så nära ska hon stå innan jag släpper henne.

Men idag fick hon då för sig att springa undan lite, och jag tänkte att " jomenvisst- då testar vi longering då". Efter hon backat såklart... Till min förvåning tyckte hon det verkade roligt. Hon fick springa runt tre-fyra varv utan några egentliga krav, bara för att testa, innan jag vinkade in henne till mig och släppte henne när hon snusat på mig.

Så gjorde jag med Ferarri också i början - lärde henne komma in till mig och snusa på mig innan vi avslutade arbetet med longering.

Om vädret tillåter imorgon ska jag nog testa sätta på longergjorden och tömlongera Irolona med det nya tränset... För nu bara måste jag komma igång!

Ferarri ska också börja longeras lite smått för att bygga muskler.

Sedan ska de sakta börja ridas ut - ensamma om det krävs, och även tillsammans.

Dvs efter Irolona ridits lite i padocken först och fått gå på vägen ett par ggr...

Det började redan när jag flyttade hit till Johan (-gården) strax utanför Svenstavik, vilket innebar att jag skulle byta HC också- såklart. Både jag och min man ringde dit för att 1. tala om att vi flyttat hit 2. få en "husläkare" - eller vad 17 de nu kallar det.

Maken fick en tid till en läkare rätt snabbt, men jag väntade och väntade och väntade....

Till saken hör att jag äter mediciner jag  måste ha dagligen: blodtrycks-sänkande, vätskedrivande, blodförtunnande och hjärtmedicin.

Efter någon månad ringde jag och frågade var 17 min kallelse till läkaren tagit vägen och fick till svar: " Nej men oj! Dig hade vi glömt..."  .

Schysst!!!!

Så fick jag komma akut till en läkare, efter ytterligare någon månad pga att jag bröt ett finger - eller ja, Ulven bröt det när han gjorde en tjurrusning.

Fortfarande ingen "husläkare" alltså...

Och den jag kom till akut- som då skulle bli min ordinarie läkare- var en nyss utkommen från läkarlinjen typ som hade noll koll på något what so ever! Han frågade lite allmänt i uttråkad stil varför jag hade dessa mediciner och jag förklarade att jag lider av ADPKD. Sedan var jag tvungen att förklara för honom vad det är.  . Jaha, tyckte han och skrev i journalen : "Lider av panikångest".  .

Nästa gång jag skulle tll HC vägrade jag träffa denna yngling och fick komma till en kvinna. Hon gick igenom min medicinlista, tjafsade om att jag inte hämtat ut värktabletter som jag har föreskrivet, och lyssnade inte alls på när jag sa att jag är restruktiv att ta värktabletter - och alltid har varit det. Nej, nu hade jag ju de utskriva- så NU skulle jag HA dem - så skrev hon ut dem. Och så skrev hon "Panikångest" i jornalen....  .

3:e läkaren då: en äldre man. Nu var jag så less på dem att jag, direkt jag kom in spände ögonen i honom och sa att nu skulle vi komma överenns om en sak här:

Ja, jag har panikångest- men det är inte min primära sjukdom, och inte fan är jag hypokondriker heller! Jag lider av ADPKD, en ärftlig, dödlig njursjukdom, som kommer leda till Dialys och ev. transplantation så småningom. Ville han nu vara så jävla vänlig och inse att det är min primära sjukdom och panikångesten sekundär, en följd av att leva med en obotlig sjukdom där kroppen sakta bryts ner!

Han höll på att trilla ur sin stol, och hans jälvgoda min försvann snabbt. Han harklade och hummade ett tag, kollade på datorn, konstaterade att jag aldrig missbrukat några mediciner, samt att samtliga läkare skrivit

Lider av panikångest

och inget om njursjukdomen.   . 

Ilsket kastade jag upp över 20 års sjukhusjournaler ( en diger bunt ) på hans skrivbord och bad honom läsa. Allihopa handlar om min njursjukdom, som upptäcktes när jag var 20 år. Då först gick ett liljeholmens upp och han förstod att jag inte var en hypokondrisk panikångest-patient!

HURRA!!!!!

Att man ska behöva slåss för att de ska förstå att man är sjuk - som om inte själva sjukdomen i sig tar på krafterna. Bara för att jag lider av panikångest också.

Herregud alltså- sjukvården är ju makalös!

R.I.P Min vän - du lämnar lever för alltid i mitt hjärta.

        Bestulven 1997 - 2011

Bestulven "Ulven" kom till oss som foder häst 2008, direkt från travet nästan. Han var en bufflig bestämd herre med ett hjärta av guld.

I början red jag honom som synes i Engelsk stil, men redan året därpå gick vi över till western. Tyckte det passade både honom och mig perfekt, då vi ändå mest skulle lulla runt i skog och mark.

Det tog nästan 2 år att få honom att gå i samlad trav, han hade ju i sig att ryttare på ryggen = Monte´= 180 i traven.... Men vi kämpade på. När han väl lärde sig gå i samlad trav, lärde han sig också mycket snabbt att gå undan för skänkeln och klarade både skänkelvikningar åt båda hållen, såväl som öppna och sluta - inte illa av en pojk som sprungit a:a 9 år på travet. Han lyssnade på tygeltagen, sökte sig nedåt och arbetade verkligen under mig.

Han var ingen "lätt häst", absolut inget för nybörjaren, för han var stor och stark och visste om det. Inga problem att sköta -tycker jag iallfall - men hade sina egenheter för sig. Ett problem, som var nästan det avgörande i att jag alls lämnade tillbaka honom efter 4 år, var att han var istadig som attan! Fick han för sig att han inte ville gå, så backade han och det var snudd på tji att få honom frammåt. Detta skapade kaos när vi red ut, och med tanke på att vi numera är tvugna att rida på asfalterad trafikerad väg, ansåg jag att risken för att en olycka skulle ske var såpass överhängande iom att han stressade upp andra hästar också, att jag inte kunde ha honom kvar. att han behövde komma till ett hem där någon envisare än jag kunde få honom att kanske komma över dessa "ryck".

Så jag fattade det svåra beslutet att lämna ifrån mig honom. Jag erbjöd ägarna att hitta ett nytt passande hem- men nej- de ville ha hem honom. Dagen då de kom och hämtade honom ledde jag in honom i transporten- då hade han inte gått in frivilligt i en transport på åratal - han visade att han litade på mig. Och jag svek honom....

Istället för att få komma till ett hem som lovat, så avlivades denna underbara kille! Jag kan inte i ord beskriva den sorg jag känner, och hur lurad jag känner mig, eller komma över att det känns som om jag svek honom.

Visst var han svår att komma in på livet- men gjorde man det så gav han ALLT!

Känns lite som om det är en "mellan-period" just nu: vintern har inte helt släppt sitt grepp och våren har ju inte gjort sitt intåg än... 

Nog har snön smällt undan lite, och man kan skymta bar backe på vissa ställen - andra är det rena isgatan på. Jättekul att leda ut och in hästar i den mer eller mindre kraftiga blåst som råder, man får som öva upp balansen och hoppas på att hästarna - trots diverse smällande laddörrar, fladdrande plast som smäller hårt i vinden från pallarna med "ko-foder" och andra "läskigheter" - håller sig någolunda på marken... Hittills har det ju gått bra: Ferarri har bara stegrat och kastat sig bakåt ett par ggr - Irolona likaså - men för det mesta går de lugnt och snällt och låter matte trippa över isen med små steg.....

Påta i trädgården är inte nåt jag vanligtvis gör - men även om jag skulle vilja det så går det ju inte nu då, i denna "mellanperiod".

Man kanske skulle ta sig till att baka? Ja, jo- det låter som en vettig ide´.... 

Fast- det är klart: det innebär att gubben måste upp och åka till affären, och eftersom han nu är den typen av karl som blir  dödsjuk av en förkylning, så tvekar jag på att han ens kommer ur sängen idag....

Nä- får välan hitta på nåt annat då....

Jag läser på pappret om och om igen: jo, det STÅR faktiskt att det är nerlagt! 

Sakta börjar det sjunka in, men ändå har jag svårt att riktigt ta till mig det. 

Nästan 1 års terrorisering är över, nu börjar jag känna hur hårt det tagit, hur spänd jag varit, kroppen känns matt när spänningarna släpper.

Jag vet att hon inte kommer ge sig, att det kommer nya attacker.

Gång på gång under livets väg, när jag var yngre, fick jag förnedra mig genom att bevisa att jag inte är "onormal", mytoman och gud vet vad det anklagade mig för, genom att genomgå det ena testet hos en psykolog efter det andra. Dessa -samtliga alltså - kunde styrka att det som sas om mig var rena osanningar baserade på att - framförallt Honmonstret och till viss del även fosterfäräldrarna- inte kunde "tappa ansiktet" för allt i världen! 

Nej, istället för att gå till botten med de problem som fanns: att jag var utsatt för övergrepp av honmonstret, så var det lättare att säga att felet låg hos mig. att det var mig det var fel på.

Som om jag ville bli misshandlad??!!  

Men det var som sagt var lättare att säga att det var mig det var fel på än att ifrågasätta en gravt psykiskt sjuk människa - som hotade alla som ens vågade säga emot henne.

Nu är det ju likadant med hennes dotter då - ingen vågar säga att de vet hurdan hon är, att de vet vad hon gjort sina barn. Kanske förståerligt ändå- för se bara hur hon förföljer mig och min man, krossar min familj och min dotters familj - för att vi säger som det är. Vem vill råka ut för det? 

Nej, då är det lättare att göra som de som inte vågade gå emot hennes mor en gång, säga att jag ljuger ( är mytoman) osv osv. Och lättare att lyssna på detta, och "hålla med", än att gå emot.

Tänk att en människa kan ha en sådan makt över andra! Hur mycket ondska finns det inte i denna människa???

Men denna gång gick hon bet! 

För de som inte tror mig, vad jag berättar om denna människas ondska -så kan jag bara säga: hör av er så ska ni få bevis, svart på vitt! Och jag har inte ens kommit i närheten av det värsta hon gjort!

Så, handlingarna åt sidan - nu vänder vi blad och ett nytt kapitel börjar i livet.

För några år sedan, ja, det är välan en fem-sex år sedan nu, så var jag inne på att jag ville rida western med Ferarri. Iallafall lulla runt lite i skogen sådär lagom mysigt. ( Som om det skulle gått med den damen!)  Jovars, hon är en snäller häst, men allra snällast när HUSSE sitter på!

Men hursomhaver- jag bestämde mig alltså för att köpa en westernsadel, så ut på blocket och leta. Hittade en komplett för 1500 spänn och den köpte vi. När jag kom hem upptäckte jag att det ju faktiskt var en Action Company-sadel! Snacka om kap! För nåt år sedan fick jag dessutom veta att just denna sadel är lite speciell: det är nämligen en MUL-SADEL!!! Som jag skrattade när jag fick veta det av tillverkaren- som jag kontaktat för att få veta lite mer om sadeln i övrigt.

Jag tycker INTE om den sadeln, tycker den är obekväm- men gubben älskar den!

Men om man tänker efter- det passar dem gott båda två - för Ferarri kan vara en riktig mulåsna ibland- och gubben lika så =).

  Gubben & Ferarri