Liljegårdens Elexir, icke godkänd svart hingst, som grannen ägde.

Han hade en bläs som såg ut som ett frågetecken och under den en snopp, som gjorde att frågetecknet blev liksom "komplett" med en punkt under  . Och det passade honom, för han var faktiskt lite korkad om man så säger, när man så här nästan 20 år senare tänker tillbaka på honom....

Men DÅ! DÅ var han min drömhäst! En kolsvart Connemara Hingst! Tänk bara! Och jag suktade efter att få rida denne häst, varenda gång jag red eller gick förbi hans hage så suktade jag....

Vad var det för speciellt med honom egentligen- bortsett att han var svart,hade fina vita tecken och var hingst? Inte mycket- han var en ganska liten connemara, 135 cm bara om jag minns rätt, och inte speciellt vacker egentligen heller....

Men- oh du oändliga lycka!- dagen kom då jag började rida honom!  . Hans ägarinna gav mycket nogranna förmaningar om hur  och vart han skulle ridas: samma väg som hon altid ridit, hålla tyglarna som en tunnel för att få dem skarpare, leda över en liten uslig grusbro och mycket mera... Lyssnade jag på allt detta? Njae.....  , vill jag väl kanske inte direkt påstå....

Trist för honom att gå samma väg hela tiden tyckte jag och red över skog och mark - något hon påstod han inte klarade med sina "franska nerver" -PYTT! Vilka "franska nerver"??? Han vart ju själaglad att få sträcka ut på en härlig skogsväg istället för att bara ridas på grusvägen fram och tillbaka.

Hon ägde även en borkfärgad connemara vallack vid namn Nektar, som en av fostersyrrorna började rida - och hur kul hade vi inte med dessa "nervösa" hästar?? Som inte var det minsta nervösa, utan bara sugna på att uppleva lite nytt och skoj i i livet.

En enda gång slängde Elexir av mig så det dånade om det, det var när en sommargästs hund kutade rätt på honom och nafsade honom i fötterna - jag skulle nog också hoppat till om jag vore häst då... Annars var han urtrevlig och blev allt mer full i bus ju mer jag red honom.

Varken Elexir eller hans ägarinna var väl speciellt omtyckta i byn av annat hästfolk, kanske beroende på att hon just höll Elexir som hingst fast han inte godkänts? Hans uppfödare bodde ju bara några km bort och såg väl inte med blida ögon på detta...

Han hade en förmåga att rymma också, den gode hingsten. En dag hittade jag honom fastsatt på vårat stängsel där våra hästar gick. ( På den tiden användes ju taggtråd och det var inte en speciellt trevlig syn som mötte mig!). Råpanik!!! Upp och hämtade M., som klippte av taggtråden med tång medans jag höll Elexir. Den gången var det mycket nära han blev vallack....

Och hur många gånger jag ledde hem honom till sig efter att ha fångat in honom på våran gårdsplan vet jag inte- så visst - det finns en liten förståelse för folks irritation över denna hästs ägare.

Men han var gudasnäll att hantera måste jag säga. rent av gudomlig!

Så småningom flyttade hans ägare, och det var med sorg i hjärtat jag tog avsked av denna lille kompis.

Ännu mera sorg kände jag, när jag ett år senare hittade honom tryckt mot väggen i en box på Vigelsjö Ridskola, där han och Nektar hamnat som lektionshästar. Det var verkligen en sorglig syn: Elexir var då kastrerad ( c:a 9 år gammal) och såg ut att ha förlorat all livslust. Inte så mycket pga kastreringen kanske, som av miljön han hamnat i. Han som var van att vara ute hela dagarna, stod nu stallad hela dagarna ( på den tiden gick inte ridskolehästarna ute i några hagar alls på dagarna, utan stod inne.)

Han trivdes inte alls med livet som ridskolehäst och hade gjort sig i det närmast omöjlig och illa omtyckt bland eleverna.

det var sista gången jag såg min lilla svarta drömhäst: den en gång så livsglada hingsten, upptryckt mot väggen av boxen, olycklig....

Då jag gick in för att hälsa på honom skrek någon bakom mig att inte gå in till den hästen, för han var "opålitlig".... Jag gick in ändå och kramade om honom lite, och jag tror han kände igen mig för han spetsade öronen och nosade noga på mig....

Vet ej vad som blev av honom sedan- men hoppas att han fick det bättre iallafall... 

Eftersom jag haft problem i stallet i vinter med att lädertränsen möglade pga fukt ( vilket gjort mig sådär lagom lycklig - även om jag nu fått dem rena och mögelfria), och gubben inte ville lyssna på mig när jag redan tidigt i höstas sa att jag måste ha in ett element i stallet, så har jag varit lite allmänt sur på att han aldrig kan lyssna utan i efterhand säger: oj då, blev det så? Vi kanske skulle ha haft ett element i stallet i vintras... .

Turligt nog hade jag- mot hans stora protester burit upp sadlarna till hundrummet, som alltså varit kombinerad sadelkammare/hundrum i vinter.  

Jag menar: ett eller ett par träns kan jag alltid byta ut utan att bli ruinerad -  men att köpa 2 nya Westernsadlar? Knappast troligt....

Iofs så är det ena Westerntränset jag har lite udda och unikt och jag är glad att jag lyckats rädda det, även om jag numera satsar på att rida bettfritt på repträns.

Så i morse då: Jag menade på att eftersom satllet är såpass litet som det är , så är det snudd på omöjligt att ha allt som hör till i det; såsom 2 stora westernsadlar,täcken av olika sort ( varje häst har minst 3 täcken!) + alla mina träns och bett dårå - som jag inte vill göra mig av med trots reptränsens intåg. ( Ska snart köpa ett repträns till Ferarri också- ett lika som Irolonas: svart med insydda reflexer.), alla hjälmar - tror jag räknade till 5 stycken sist (!) varav 2 är mina egna och 1 gubbens, 1 är Sannas och resten? Borstar och liknande nyttosaker borträknade.... + att det står fodersäckar och redskap och hänger en loksele där. Nåja, efter denna lite långa onödiga utläggning, så kom jag iallafall fram med min ide´ om att skaffa en gammal lekstuga, som får plats utanför stallet längs ena kortväggen utan att stå ivägen för maskiner och annat, och göra om till sadelkammare och på så sätt få stallet fritt. Bara att sätta in ett stallelement och dra in en sladd: enkelt och simpelt - eller hur?

Jomenvisst!!??

I över ½ timme satt jag sedan och lyssnade på gubbens alla ideér om denna "sadelkammare" jag så enkelt ville ställa där. Det var snudd på att det skulle tapetseras och gud vet vad! Efter mycket malande om i princip inget vettigt alls, så fick han den briljanta ide´n om att dra in ett element i lekstugan   . JA! SUPERBRA IDE´!!!! Duktigt av honom att komma på....

Men nu ska ju inte allt vara enkelt - utan det ska krånglas till så inåt skogen- innan HAN kommer på simplicitetens lagar    DVS: så som jag sa från början.....

*suck*

Jag flydde upp till datorn för att vila mina öron och skalle efter dessa låååååånga utläggningar som resulterade i enkelhet, och som vanligt, det slår aldrig fel: när han vet att jag bloggar eller så så måste han tjata som ett barn på att få uppmärksamhet!!!! 

Ja, se karlar....

Vem är då jag?

En bitter-kärring i klimakteriet?   Njae- inte riktigt så kanske, bara nästan....

Har jag humör? OHJA!

Har jag humor? Absolut- det är bara det att den är på villovägar just för tillfället   .

Gift? jodå, för 3.e gången   Men det heter ju "3:e gången gillt", och det kan ju stämma... 

Barn? Japp, 3 stycken : En dotter på snart 25 år, ett Änglabarn som skulle fyllt 21 i år och en son på 19 år. Och icke att förglömma: 2 underbara "bonuspojkar" på 25 resp 22 år nu.

Barnbarn: jomenvisst   2 härliga småttingar som jag löngtar efter att få träffa....  

Annars då?

Ja, jag är väl en vanlig typ för min ålder, med den barnsliga kärleken för hästar och hundar kvar. 

Som familjen hemma ser ut hemma nu, är det alltså bara jag och gubben jag släpat på i 13 år - som jag kom överenns med att vi kommer ändå inte ifrån varandra så vi kan lika gärna gifta oss, för 3 år sedan. Vidare är det då Hästarna Irolona och Ferarri- båda 12 år, och hundarna Cobra och Sioux, samt på ingående ytterligare en vovve: nämligen den ståtlige Aussie.

Bor på en stor lantgård, där vi hyr ena huset -kallat "lillhuset", som är på dryga 180 kvadrat fördelat på: nedervåningen; 1 stor hall, 2 stora salar,1 kök, 1 kapprum,1 liten toalett och ett stort "hundrum". Övervåningen; 1 stor "ytterhall" ovanför trappen, 1 JÄTTERUM ( som används som datarum bla)2 sovrum,1 stor klädkammare,1 liten kammare innaför ena sovrummet och slutligen ett ENORMT badrum med toa/dusch/tvättmaskin.

En utsikt som inte är av denna värld oavsett vilket håll man tittar ut!.

Stallet består av 2 stora boxar ( varav den ena är lite större än den andra, så det passar ypperligt för en maxad d-ponny (Ferarri) och ett stort varmblod(Irolona). Stallgång? Inte mycket att tala om nej.... det är ett ombyggt gammalt mjölkrum - så boxarna tar ju största platsen- men det finns utrymme för sadlar, träns och lite annat som man alltid har när man har häst.... Gubben håller iofs inte med om att jag har lite hästgrejjor- men det är nog inte mer än normalt- tror jag...

Hundgårdar byggde vi i somras, men där är Cobra - som inte kan vara lös -sällan iallfall, mest bara kortare stunder typ en timme hit eller dit. Eftersom den hunden inte kan skälla utan ylar som en blodhund, så vet alla runt berget här ( en sträcka på c:a 2 mil) när missnöjet att sitta i "fängelset" infinner sig hos damen i fråga.... Hon HÖRS kan jag lova....

Sioux springer alltid lös på gården- under uppsikt så klart. Är alltid med mig i stallet och håller reda på hästarna - som inte alls bryr sig i henne.

Aussie kan jag inte beskriva än- eftersom han inte kommit...

Att vi ens flyttade upp till Jämtland beror på att vi ville samla allt omkring oss sas, djur och andra intressen. Jakt är en del av detta gemensamma intresse och nu har vi turen att få tag på jaktmark där älg ingår=).

Egentligen borde jag efter alla normens regler vara en riktig bittermänniska - men det tillåter jag mig bara vara då och då - varför ska min uppväxt få förstöra mitt liv idag? Det är bara när Alkoholist-sociopaten drar igång som jag faller ner i kolkällaren numera.

I natt dog jag.

Nej, givetvis inte på "riktigt", men jag hade en så satans äcklig mardröm eller vad man nu vill kalla det.

Det är svårt att beskriva i ord, för orden kan aldrig återge känslan. Men hela dagen idag har jag haft en olustkänsla inom mig, som varit snudd på förlamande. Detta är inte första gången det händer mig, och jag vet att ta dessa "drömmar" och känslor på allvar.

I drömmen så dog "jag" alltså, hur är jag inte riktigt på det klara med, men det har med brist på luft och hjärtat att göra. Strypning? Kvävning? Hjärtfel? Jag vet inte riktigt - men tror att allt hänger ihop. Utan syre stannar ju hjärtat.

Jag vet iallfall att "jag" kämpade länge innan jag vaknade, och kände en sådan råpanik att det finns inte.

Resten av morgontimmarna låg jag och småslumrade, fortfarande med känslan av panik över att "jag" dött, och emellanåt måste jag ha somnat till, för jag drömde om trätomål angående mina ägodelar och djur. Vem skulle ha vad osv osv.. ( MAO typ som på ett vanligt begravningskaffe efter själva kyrkoakten).

Det låter som sagt var inte så skrämmande när man skriver ner det med ord, men upplevelsen var hemsk.

Nåja, obehagskänslan börja ge vika nu först, men ligger ändå kvar som ett vagt molande inom mig... 

Jag har en liten liten aning om vad detta handlar om, men vill inte skriva om just det, själva betydelsen alltså. 

Tiden får utvisa.....

Just nu är jag så sprudlande full av livsglädje, något jag inte känt på många herrans år!

Men det är så mycket på gång i livet just nu som är positivt, till skillnad från allt negativt som varit det senaste året.

Det nästan kryper i mig av "vill-göra-saker", och nog finns det saker att göra alltid. Om jag bara vill- coh det vill jag ju...

Fsat för tillfället är jag djupt inne i en bok: "Årstafruns dolda dagböcker" - vilken fängslande bok det är!

Samtidigt så har jag påbörjat tillridningen på Irolona, samt dragit igång "tjurigabettan" - Ferarri alltså....

Så kommer ju Aussie också i mitten av april. Ännu en hund i familjen som vill ligga i soffan. Hmmm, Kommer bli lite problem där inser jag redan nu.... 2 STORA hundar och en mellanstor och bara en soffa i vardagsrummet när den andra är flyttat till hundrummet.... kan bli trång det... Nåja, det ordnar sig.

Meningen är att gubben ska träna Aussie - men vi får väl se - det blir nog jag som får ta hand om honom också misstänker jag... Fast inte mig emot.

dagliga promenader är ett måste jag ska börja med, för min egen skull och hundarnas, även om Sioux och Aussie mestadels springer lösa, Cobra sitter ju i hundgård kortare tider under dagen: henne går inte att ha lös -tyvärr.

Och dessutom behöver jag dessa promenader om jag ska orka rida känner jag- jag är ju inte ung längre precis....

Sedan i maj.... ja då händer DET! Vad kan jag inte säga nu - det är en hemlis...

Nåja, det var allt för nu.... har inte ro att sitta still, vill veta hur det går för Årstafruns ohängde son! Eller, ja hur det slutar vet jag ju, Årstafrun har ju levat i verkligheten och kan man lite hisoria är hon ju inte helt okänd precis... Men just nu beskriver den ömma modern sin son ( enda överlevande barnet av 8), hur han egentligen var som ung - något hon "glömmer" i sin sorg då han drunknar en decembernatt 1812, 32 år gammal.

Nej, mera ska jag inte avslöja - men jag rekommenderar att läsa denna underbara bok=).

Satt och slösurfade lite på datorn igår och hittade ett par mycket intressanta kurser jag skulle vilja gå! 

Hypnotisör-kurser. Jag tänket att vad 17- det vore något det!

Då jag är synnerligen intresserad av reinkarnation bla så vore det ju ypperligt att kunna detta. Och så blodigt dyrt är det ju inte heller...

Skulle heller inte ha något emot att bli hypnotiserad, av olika anldeningar, inte bara reggression, utan andra anledningar också som sagt....

Det är bara en sak jag har funderat över, vad gäller reinkarnation: varför i hela fridens dar - och hur kan det ens komma sig - att 99% tycks ha levt tidigare som antingen mer eller mindre kända egyptiska prinsesor eller prinsar, eller faraoner? Eller hur många har inte varit Napoleon Bonaparte, Elisabeth I, Jean De Arc, Nelson och andra historiska "storheter"? Det fanns ju bara EN av dem, så hur kan så många ha varit dem? 

Precis som om det vore nåt fel att få veta att man kanske varit en livegen som fått slava hela sitt liv - istället för att ha levt ett "glamouröst" liv? 

Det fanns ju betydligt fler bönder i egypten än "rikemän", såsom det alltid funnits genom historien. Men konstigt nog "återföds" inte dessa fattiga människor som levt i stor missär, lika ofta som de "rika". ( Om man nu ska tro alla som av mer eller mindre seriösa personer fått veta om sina tidigare liv...).

Varför?

Inte tror jag att en stackars fattig livegen skulle ha lärt sig "allt" och därmed upplyfts till ett högre plan, snabbare än en som är rik. Vi återföds ju för att lära oss mer, och även för att "sona" ev misstag vi begått i tidigare liv. Varje nytt liv är en prövning, och en "lärotid", vet vi bara att ta till vara på detta och ta till oss det, så sluts cirkeln sas. Kalla det Nirvana eller paradiset eller vad du vill, men tillslut hamnar vi alla där. 

Eller?

Jag tror iofs att vissa själar  väljer att återfödas, för att guida andra.

Jag ringde på skoj en spålinje, och jag måste säga att jag hade mycket svårt att hålla mig för skratt åt det som "förmedlades"- rena dravvlet rent utsagt. Och så kom det oundvikliga då: Jag hade levt som rik köpman i Egypten. *Suck* .

Nu vet jag ju en del av mina tidigare liv, sådant jag fått veta av erkända duktiga seriösa siare bla. Och däri ingår inte ett liv som en rik köpman i Egypten! 

Däremot har jag haft påfallande många liv där jag utövat magi - precis som jag gör idag. 

Men- för att riktigt kunna ta till mig detta, så är jag alltså sugen på att låta hypnotisera mig, eller ännu hellre: lära mig hypnosens konst och försätta mig själv i det tillstånd där jag kan uppleva och förstå mer av det omkring oss.

För jag vill veta mer. Jag vill bättre kunna tolka mina syner, förstå de upplevelser jag har och alltid haft i samband med det sk övernaturliga.

Det skulle dessutom klart lätta när jag spår...

Hmmm, ska fundera på saken, det startar en kurs i höst...

Det allra bästa vore såklart om man fick ihop bortåt en 15-20 pers här i östersundstrakten, så de höll kursen häruppe (= billigare).  Logi till kursledarna och lokal är inget problem- det finns här...

Yesterday, upon the stair, I met a man who wasn’t there

He wasn’t there again today

I wish, I wish he’d go away...

When I came home last night at three

The man was waiting there for me

But when I looked around the hall

I couldn’t see him there at all!

Go away, go away, don’t you come back any more!

Go away, go away, and please don’t slam the door... (slam!)

Last night I saw upon the stair

A little man who wasn’t there

He wasn’t there again today

Oh, how I wish he’d go away

/ 

Hughes Mearns.

Jag bara älskar denna dikt! Vet inte varför den fastnat så, men allt som oftast dyker den upp i mina tankar. Den är skriven runt slutet av 1800-talet, och Mearns skrev den baserad på en historia om ett spöke som visade sig i en trappa i ett hus i Novia Scotia. (om jag inte minns helt fel).

Än idag- i moderna skräckfilmer och i tv-serier - ( Ex Haunting in Conneticut och A bit of Frost "komissarie Frost"på svenska) - citeras dennna dikt ofta. David Bowie har en gång spelat in en låt baserad på denna dikt också....

Va le man blir vid människor som är missunsamma och "narrowminded". Det finns liasom inge glädje i dessa männskor, utan dom har fullt upp att "racka ner" på andra.

Varför inte glädjas över det man har istället? Varför vara avundsjuk och tjurig för att en annan kanske har lättare att handskas med ex "problem-djur" av olika slag? 

Ska det vara så stört omöjligt att glädjas över en medmänniskas framgång?

Ibland går det till sån överdrift att man knappt kan tro det är sant.

Fast så kan man ju vända lite på det hela till att se det komiska i det hela, vilket i ett fall innebär att jag: 

1 Inte bor där jag bor

2 inte har de hundar jag har

3 inte har de hästar jag har

4 absolut inte har jägarexamen

5 och inte lever det liv jag lever alls...

Nähä...så hur lever jag då? Hur bor jag då? Ja, se det kan ingen svara på...

Så här sitter jag då, framför min fanatsi dator, i mitt fanatsi hus, på min fantasi gård, tittar ut på min fanatsi hage där mina fantasi hästar går, och kelar med mina fantasi hundar....

Fan. jag är ju värre än han som låg på psyket och drog runt på en tandborste, som var hans hund...

Men jäklar anåda vilken fantasi jag må ha! För att inte tala om alla de som inte bara varit här - utan som även varit med när jag hållt på med mina djur och sett utvecklingen...  

Håhåjaja - missunsamhet är missklädsamt....

Eller håller ni inte med om det?