Det spelar ingen roll hur mycket det försöks, jag kommer aldrig bli arg på min dotter och låta några falska påståenden förstöra det vi så sakta försöker brygga över och bygga upp!

Att ens antyda att hon skulle ligga bakom alltihopa, jag kan inte mer än sucka och skaka på huvudet.

Vi har båda - min dotter och jag - sagt och gjort saker genom åren gentemot varandra, och precis som pälsätararna på mina hästar har ni glupskt kastat er över varenda bokstav som sagt i negativ riktining och levt på det.

Nu, när vi har kontakt ( och en bra sådan), så försöker ni åter slå split. Varför? Är det av rädsla?

Att ni inte kan förstå den kärlek man känner för sina barn, och därmed förlåter dem allt, är sorgligt. Och att ni tror att det är det normala, att man inte ovillkorslöst älskar sina barn, är ännu sorgligare.

Vad spelar det för roll vad jag gjort och sagt, när min dotter förlåter det?

Vad spelar det för roll vad hon sagt och gjort, när jag förlåter det?

Idag har vi en - om inte stadig grund - så åtminstonde en ganska välgjuten grund, att stå på och utgå ifrån.

Eran feghet slår igenom då ni skyller henne för det som ni gjort! Min dotter agerade utifrån vad hon då trodde var rätt, ett helt korrekt och sunt agerande från hennes sida. För hur skulle hon kunna veta? Ska hon lastas för att hon gjorde vad hon trodde var det riktiga? För något hon ansåg vara viktigt? För att hon då tyckte att jag agerade helt fel?

NEJ!!!!

Hon gjorde rätt, men NI gjorde det till något fel. Hon agerade utifrån sitt hjärta - ni trampade på det!

Till skillnad från er, så har min dotter förmågan att tänka, och aldrig har hon skyllt er för något som varit osanning!

Jag är stolt över min dotter, stolt över hennes styrka, stolt att hon är sig själv.

När man känner sig sårad, säger och agerar man för att skydda sig själv, så gjorde jag.

Sluta skylla på henne, inse hur onormala ni egentligen är som drar in mina barn i era sjuka handlingar!

Inget ni säger eller gör kan ändra på mina känslor för denna underbara tjej.

Älskar dig gumman - nu och för alltid! 

Jaha, så har jag då för första gången i mitt liv råkat ut för ohyra på hästar.

Upptäckte för ett par veckor sedan -i samband med att hästarna börjat tappa vinterpälsen - att Irolona var lite kal under manen, bara små fläckar, men ändock...

Någon dag senare såg jag att hon även hade kala fläckar bakom öronen, men trodde att allt detta berodde på att hon stod och skubbade sig mot ett träd i hagen. Men då fläckarna började bre ut sig, och även Ferarri fått kala fläckar på ena bakbenet, insåg jag att det nog kunde vara någon slags ohyra.

Mycket riktigt: det är pälsätare! 

Ringde veterinären och fick tipset att köpa Switch och använda på dem, vilket jag gjorde. Hade ingen aning om att ett insektsmedel funkade på dylika små ohyror också. 

Det var ju bara att köra iväg till Vattmyra och köpa Switch på Granngården: 395 spänn för en flaska! Men- iofs - den lär räcka åt båda hästarna hela sommaren. 40 ml/häst var 4:e vecka.

Kan ju inte påstå att att varken Ferarri eller Irolona var speciellt imponerade av att jag la på detta illaluktande fräna medel! Ferarri höll på att gå upp i taket för att komma undan - men måste man behandlas så måste man. Tillslut lyckades jag iallfall få på medlet där det ska vara: längs med manen, länden och svansroten. ( Det får ju inte hamna där sadeln ligger.) Irolona var faktiskt mera tålamodig, men visade att hon inte gillade detta alls.

Få se nu om detta hjälper då.....

Dessutom får ju hästarna extra B-vitaminer, så förutom ohyran ser de fina ut i pälsen=). Köpte även nya borstar åt dem, de andra måste ju saneras, lixom filtarna under sadeln....

Nu på lördag kommer hon så äntligen=) Bira, den efterlängtade Vorsthern.

Bira -tjejen.

Jag har aldrig sett en strävhårig Vorsthe med en sådan målarpensel på svanstippen förr *S*. Men finer är hon...

Hon skulle kommit till oss förra tisdagen, men det blev förhinder från haparanda-hålet. Nu är det bestämt att vi möts på halva vägen var på lördag istället. Var det nu blir....

Jag bara kör så får maken vara mänsklig GPS...

Ska bli skoj att få in denna dam i familjen.

Och- om vi nu har tur- så är älg-marken så gott som redan vår=) Anna är medbjuden och tackade ja, så att vi blir ett litet jaktlag; jag, maken och hon. Att dela köttet på 3 är inte så farligt, det blir ju en heldel om vi lyckas fälla 1stor+liten - mer än bara 2 kan äta utan att ledsna...

Iofs har jag lovat dotran att hon ska få lite kött om jag lyckas fälla nåt, och eftersom vi har småviltsjakten däruppe så kan det kanske tom bli ett rådjur. Vem vet? =)

Ferarri har föressten klivit ur en framsko - inte ovanligt när det gäller henne... Iofs ska skorna av nu innan betet, men ändå. Gubben ska väl dra av de andra 3 skorna, men Irolona får nog vänta på hovslagaren....

2 kungliga bröllop inom ett år; ett i Sverige och ett i England.

Då jag ju är medborgare i båda dessa länder, så är det ju liksom "mina" kungahus som ställer till med bröllop.

Nu är jag ju inte så royalistiskt precis, även om jag anser att våra kungahus ska vara kvar - det är liksom lite "så det ska vara" över det hela bara. 

Men tillbaka till bröllopen: jag var ärligt talat inte så intresserad när Victoria gifte sig, tyckte mest det var irretterande att så många kanaler valde  att visa detta bröllop hela dagen lång, att allt tidningarna handlade om var detta.

Nu ska alltså prins William ( eller stavar han Williham?" gifta sig och återigen så stannar europa och allt handlar om denna tilldragelse som om inga andra nyheter händer i världen.

Visst ,jag förstår; det är ju nåt särskilt med kungliga bröllop, och om jag förstått saken rätt så är Charles petad från tronföljden pga sitt giftesmål med denna Camilla Bowles? Så William är alltså kronprins sas och ska ta över efter farmor Elisabeth... Eller?

Så mycket royalist är jag inte att jag har stenhård koll på turerna i någodera av kungahusen.

Nåja, jag önskar dem all lycka och glädje i livet=).

"God save the Queen..." and so on......

Av kommentarerna att döma, vilka jag vet skriver dem, så börjar det visst röra på sig igen. de måste varit en chock för sociopaten att allt las ner, för nu försöker hon med "tunga artelleriet" ( vilket iofs är papperstunnt som allt annat hon sysslar med).

Det som är tragikomiskt är att hon och hennes små knähundar inte tror att jag vågar publicera deras "dräpande" kommentarer.

Fega påhopp utan substans. I lagens ögon är de stämplade som Icke trovärdiga personer - någon de inte tycks fatta.

Som denna "Östersundsbo", med IPadress i stockholm ( Comhems bredband dessutom)... varför kalla sig Östersundsbo när man inte är det och kasta galla? Gör det den personen trovärdig??

Att det rapas upp samma lögner som under det senaste året, bevisar att de nog inte har så mycket mer att komma med....

Nåväl, ska ringa Comhem och ta reda på vem som äger detta bredband, enkelt gjort.

För som sagt, Nu ska det bli ett stopp på denna terror.

Kalla mig feg? När de hoppar på en person som inte ens har med detta att göra?

Vad är det- om inte fegt?

Om det nu inte vore sant, det som jag skriver har hänt, varför bli så upprörd då?

Jag har sett bloggar där jag nämns vid namn, där jag utmålas totalt; men svarar jag med samma mynt så blir det ett sjujäkla liv. Logiken i det?

När min man fick nog och bad vissa personer att backa och låta mig vara ifred, så hette det att han hotat dem, men tydligen är det fritt fram för andra att göra detsamma?

Jag är INTE bitter, men full av hat gentemot de personer som förstört i mitt liv. det handlar inte om att tycka synd om sig själv, utan om att någonstans måste det få ett stopp.

Och när mina barn dessutom blir indragna och skadade, så kan det inte finnas en vettig människa som tycker att det skulle vara OK. Kan man ju tycka....

Men icke alls så.

Människor förändras, antingen till det bättre eller det sämre, men deras gärningar kan inte göras ogjorda.

Och det är tydligt att att just de som tror att de känner mig, tycks på fullt allvar mena att enbart de kan förändras till det bättre.

Att jag är densamma, eller sämre, bara för att jag nu efter alla år inte håller tyst längre.

Att få höra av en person som inte varit närvarande att jag inte utsatts för sexuella övergrepp av min mor ex, när experterna är rörande överenns om att det just är det som hänt, är nästan beundransvärt, eftersom den personen tydligen har mera erfarenhet än de som studerat i åratal.

Återigen sitter jag och försöker försvara mig och förklara vad som hänt, min blogg blev förvandlad till en slagplats. Samtidigt får jag frågan om de jag nämner får chansen att förvsara sig. Självklart få de det, men kan de svara på frågan när de lät mig försvara mig inför deras anklagelser och påhopp??

Åratal av påhopp leder till hat och ilska slutligen, man kan inte hålla allt under ytan i evighet.

Att kalla sig "jävulen" och skriva att gud hör bön, vad menas med det?

Att det är rättvist att mina barn mår dåligt idag pga  de dragits in i nåt jag velat hålla dem utanför? Att jag förlorat ett barn? Att jag tvingades genomgå en ECT-behandling för att komma på fötter igen?

Blir så jävla less på folk, som inget vet, men ändå ska uttala sig....

Det finns ett skäl till att jag skriver om det som hänt mig, det jag varit utsatt för - inte bara hat, utan även för att kunna läka.

Så kan folk få tycka vad de vill, att jag utmålar den och den, att det är fel osv osv, men det var och är aldrig fel när de gör detsamma?

Det är lite konstigt ändå, hur vi i dagens upplysta samhälle, fortfarande har svårt för detta med "psykiskt dåligt mående".

Att för många betyder det atoumatiskt att en person som mår dåligt psykiskt absolut måste vara "sjuk i huvudet" och mer därtill.

Bakomliggande orsaken verkar totalt sakna betydelse, och skam-stämpeln bränns genast in i pannan på den som mår dåligt.

Trots att det idag finns en massa diagnoser på dåligt mående psykiskt; det är bokstavskombinationer, det är ångest av olika grad osv, så är hjälp svårt att få. För att inte tala om stöd från vänner och anhöriga.

När jag drabbades av panikångest blev jag autamtiskt en "paria", jag fick höra att jag var "larvig, sjuk i huvudet, inbillade mig", osv osv.

Och ja, till viss del kan jag ge rätt, för panikångest är inbillning,men samtidigt en ytterst reel verklighet! Den paralyserande skräck man känner när man drabbats av detta går inte att beskriva.

Det är inget man bara går och drar på sig för skojs skull, så himlans roligt är det inte att plötsligt få en stark känsla av att man håller på att förlora kontrollen över sig själv totalt. Inte så att man blir arg och förlorar kontrollen, utan skräcken - den obeskrivliga skräck -tar över och allt annat liksom bara försvinner, när man får en attack.

Panikångest är en gammal primal rest i oss alla, vilket betyder att alla människor kan drabbas av detta. I sin simplaste kontext så handlar det alltså om "fight or fly"-känslan - något vi som primitiva varelser ständigt levde med. För att alls kunna överleva.

En alltså "onödig rest" inom oss, som plötsligt kan slå till.

Förvånande nog, så är det inte bara allmänheten som ser snett på oss med panikångest, utan också i princip hela läkarkåren. Jag har haft denna ångest i 10 år, och ser inte stora förändringar gentemot bemötande av läkare idag, som för 10 år sedan! Vilket ju faktiskt inte bättre på det hela sas.

För min del bottnar det hela delvis i min sjukdom - ADPKD - och delvis i min uppväxt. 

För att komma tillrätta med dessa problem, eller panikångesten, så provade jag allt från lyckopiller till terapi- inget funkade. Det första alternativet- pillren - hade ingen som helst effekt, det andra gick helt enkelt inte för att jag inte kunde komma mig för att berätta om min uppväxt -så djupt sitter den skammen i mig.

Tillslut, för ett par år sedan, var jag så desperat, att jag gick med på ECT-behandling. 10 behandlingar, som förstörde mitt liv!

Biverkningarna efter detta sitter kvar än idag, iform av sämre minne, svårt att hitta ord, svårare att riktigt koncentrera sig på vissa saker. Stora luckor i minnet, som liksom bara är borta. Min man kan ex nämna något som vi gort då eller då, under våra 13 år ihop -och jag kan bara inte minnas! Det finns inte helt enkelt! Bara som ett stort svart hål i mitt minne....

Jag känner mig faktiskt lurad av läkarna, för de lovade att biverkningarna ( om det nu ens skulle uppstå några sådana), skulle gå över inom ett halvår! Visst! Säkert! 

Och panikångesten har jag kvar! Fast jag har kämpat mig tillbaka ensam till ett drägligt liv, där jag har den mera under kontroll.

Det som retar mig också, är att de som varit med om att skapa detta helvete, som ledde till att ångesten "blommade ut", fortsätter att terroisera och förpesta mitt liv!

Som spindelhonans lilla knähund- den som kallar sig tomtemor och försöker låtsas vara all världens mysmamma, jag har funderat en del på hur hon skrev ett inlägg här till mig: " Jag hatar när oskyldiga barn blir indragna och utnyttjade..."

Jaha? Med det menade hon att jag skulle skada spindelhonans barn, som jag inte ens har kontakt med för deras skull, så de inte ska behöva få spindelhonan på sig av den anledningen. MEN, att spindelhonan skadat mina barn grovt, det anser denna lilla mys-tomtemor vara helt i sin ordning! Att min dotter sitter i den sits hon sitter idag pga spindelhonan, och att min handikappade son ville ta livet av sig pga henne -är alltså helt acceptabelt av denna kvinna. Var finns logiken i det? är det så att denna lilla tomtemor anser att mina barn får skylla sig själva? Att de inte är oskyldiga offer, utan på något konstigt vis är skyldiga till att bli påhoppade och få sina liv raserade av spindelhonan?

Att om spindelhonan skadar barn så är det helt OK, likaså att tomtemor själv är delaktig i detta? Detta är alltså ett acceptabelt men exklusivt beteende av och för spindelhonan och tomtemor?

Nej, jag tror inte det. Snarare så är båda rädda att just denna sanning ska komma fram att de går till ytterligheterna för att gömma den.

Om de skadar mina barn i sammanhanget, så är det OK, bara de själva kan visa sig med skinande glorior, ett fånigt flin och "vad har jag gjort? Jag som är såååå perfekt såååå"....

Nej, usch, måste sluta tänka på dem, blir ju bara ilsk...

Ut i värmen och ta en kopp kaffe till- det är vad jag ska göra... och hoppas på att min nya gizmo dimper ner snart...

Så får jag lite ny teknik att leka med....

Måste skaffa bur till Passaten, så jag kan ta med mig vovvarna.

Det är ett "realistiskt" måste.

Sedan har vi då lite "små-måsten" att finula på, såsom att komma på hur man ska kunna högtryckstvätta skitiga hästar utan att skrämma ihjäl dem  . Ja,ja, visst, man kan ta en vanlig slang och skölja av dem - lätt som en plätt. MEN -nu är det så att vattnet ute inte är påkopplat än och Pelle kommer inte göra det förenns i maj pga nattkylan. Förståerligt -vem vill att kranarna ska frysa sönder?

Alt. 2 då att tvätta hästar: fylla kannorna med vatten och hälla över dem. Hmm, personligen tro jag att de själva (hästarna alltså) skulle föredra att bli avtvättade med slangen -som de är van. Att matte ska stå och hälla kannor med vatten över dem....njae...

Men kanske de finner sig i det också.... 

Man vet aldrig med de djuren...

Fast jag måste säga att de ser för jävliga ut rent utsagt! Oavsett hur mycket jag borstar och ryktar så är de grådaskiga - det är iofs den tiden på året. Ferarri fäller stora sjok av päls, det bara yr om henne ihop med dammig torr lera. ( fast under så tittar den blanka lena sommarpälsen fram).

Funderade på torrschampoo, men kom fram till att det är meningslöst i dagens läge: dels så rullar sig damerna direkt de kommer ut oavsett jag stått och tvöttat dem, dels så känns det lite meningslöst så länge de fäller päls.

Har tom funderat att köra dem genom biltvätten på OK, men övergav ide´n av förklarliga skäl... Det är nog inget som skulle uppskattas av varken häst eller människa ( förutom av mig då, som skulle få polerade blanka hästar...).

Längtar verkligen till sommaren nu! Släppa hästarna på sommarbete, få runda - för att inte säga trinda hästar, med blanka fina hårremar -underbart! 

Snart flyttar det in en ny granne i huset bredvid, och roligt nog så är hon lite hästtokig hon med. Ensamstående mamma med 2 barn. Pelle hade nämnt för henne att jag har två hästar och att jag letar medryttare till Ferarri, och hon blev jätteglad. Så Pelle hade väl mer eller mindre lovat att hon nog skulle kunna få rida...*S*, han är för go den mannen. Men visst, gärna för mig, bra för Ferarri också. 

Irolonas utveckling mot ridhäst går sakta men säkert, hon är som sagt lite "udda" med sin lite nerviga läggning, men ändå så samlat cool... Skulle tippa på att damen ifråga nog kan bli ett dynamitpaket när hon sätter den sidan till...

Genomärlig dock, snäll. 

Nåja, ska finula på ett sätt att få damerna rena(re) utan att behöva stå i damm-moln. Det är ingen höjdare när man har linser heller, men men- lite shit får man räkna med som djurägare=) Det ingår liksom...

Ibland kommer det över en, tanken på att nu är det bara jag & gubben - och djuren...

Känns konstigt emellanåt. Jag menar: vi har ju alltid haft barn/ungdomar hemma. 

Nu är all vuxna och bor hemmifrån....

Yngsta grabben är ju 19 år -hur gick det till?

Åren går verkligen snabbt.

Man tittar i sig i spegeln och tänker: "är detta verkligen jag?" Nu förstår jag tillfullo vad Riche menade med det han så ofta sa: " Jag ser mig i spegeln varje morgon jag rakar mig och en gammal man ser tillbaka på mig. Vem är han?"

Nu rakar jag mig förvisso inte- men tanken är densamma.

Ändå är jag väl knappast lastgammal -45 år - fast känner mig mycket äldre pga allt jag gått igenom. Men ändå- på nåt sätt känner jag mig inte som om jag skulle ha vuxna barn och tom 2 små barnbarn! 

Inte så att jag känner mig som eller försöker vara som en tonåring eller 20-åring, men jag måste medge att ibland är det svårt att inse hur fort åren gått, speciellt de gånger man känner sig ung. Som när man tänker tillbaka på gamla kamrater man inte träffat på många år: bilden man har av dem är ju när de var i 20-30 års-åldern, men så slår det en att de är ju lika gamla som jag. 

Åldern är lite knepig på det viset, kroppen får sina skavanker, men sinnet är ungt. och att koppla ihop dessa två saker kan ibland vara nog så svårt...

Att känna sig både äldre och yngre än man är.... knepigt det där.

Men det är ju livet...

Nåväl - oavsett vad så går livet vidare.