Om man försöker vara "snäll", ta hänsyn och visa hänsyn gentemot sina medmänniskor; så förväxlas det ofta med att man är korkad och kan utnyttjas till maximalgränsen.

Jag hatar att tjata på andra om självklarheter som man gjort upp om, det är bland det värsta jag vet.

Som att låna ut pengar till en vän, och sedan inte få tillbaka dem när det är sagt, utan man måste säga till om den saken.

Eller att ständigt bli lurad, bara för att någon fått för sig att man är lättlurad.

Tillslut, när det gått för långt, blir jag ilsk och fräser ifrån - vilket inte alltid uppskattas. Men å andra sidan så var det ju ingen sann vän eller bekantskap.

Jag är heller ingen som kommer på inkallning när det passar, och däremellan inte existerar.

Inte springer jag runt och sensationslystet vältrar och gottar mig i andras olyckor av vilket slag de månde vara. Skitsnacket överlåter jag med varm hand åt de som kan konsten att hantera detta "nöje" .

Visst pratar/skriver jag om sociopatens härjningar - men det är inget jag gottar mig åt, hennes handlingar alltså. Men nu är det inte det det handlar om.

Är det verkligen så stenålders att tro gott om människor? Att tro på att en överennskommelse är en överennskommelse? Att ge av sig själv utan att kräva tillbaka?

Tydligen....

Så jag får väl sluta med det, sluta tro gott om människor, sluta tro på dem alls, ta för givet att alla bara är ute efter egen självvinning osv osv.

Alltså i kort: bli en person jag inte är.

Är det verkligen så konstigt och udda att man bara vill leva ifred, att man inte söker större umgängen? Att man kanske vill hålla sig lite för sig själv?

Är gemene man så förbaskat nyfikna, att om de inte får "grepp" om en person, så hittar man på saker att säga, för att få sin lilla ljus-stund i centrum för storskvaller för idialöra? Hellre än att försöka lära känna den personen?

Jag har genom åren haft både riktiga goa vänner ( som jag har kvar än idag) och falska dito, som bara utnyttjat det de kunnat få ut av en och sedan kasserat en som en trasig leksak, jag har inget behov att umgås med si eller så många.

Mycket har givetvis med min uppväxt att göra - som gör att jag inte har mycket gemensamt med andra, och som jag dessutom inte vill "vältra mig i". Jag har svårt att umgås med människor som haft ett liv där de i princip glidit fram på en räkmacka, eftersom vi på den punkten inte har något gemensamt. Lika svårt har jag för de som försöker leva andras liv. Som inte vågar vara sig själva.

Hur som haver: nu är det slut på "snällheten", nu kommer mina villkor också att gälla.