Inser att jag håller på att springa om livet, eller försöker springa ifatt det, eller.... ja, kanske det är nåt däremellan.

Så stannar jag liksom upp rätt var det är och börjar fundera "Vad håller jag på med?!"

Livet kan aldrig springas ikapp, eller springas ifatt heller för den delen. Det som passerat har passerat och det kan man aldrig få tillbaka. Så många år jag tillåtit mig själv att bli bestulen på! 

Det kunde ju varit nog att jag blev bestulen på min barndom och ungdoms år, men sedan då? Sedan har ju jag tillåtit dem stjäla ännu mera år!

Varför? Varför tilåter jag detta?

Varför låter jag det inte bara vara, låter det förgågna vara förgånget. Visst, jag kan sörja över förlorade år -men jag behöver inte låta den sorgen över ett berövat liv styra mig. 

Det kan trots detta, kännas rätt skönt att skriva av sig i en blogg vad man upplevt, utan att fördenskull hemfalla åt offermenatiltet, utan man får det ur systemet sas. Lite som att gå till en terapeut, fast bättre på ett sätt: för på det här viset slipper jag höra hur stark jag varit/är och ord som "stackars dig" -något jag hatar!

Vaknade tidigt som f-n imorse-det var inte ljust ute än -av värk. Denna ständiga jävla värk som ibland driver mig till vansinne! jag väntar fortfarande på tid till smärtklniken, det ska bli ett ytterst intressant besök faktiskt. För jag är enormt nyfiken på exakt hur de kan mäta smärta.... Men vad ska de kunna ge mig mot smärtan? Som hjälper? Jag är överkänslig mot syntetsikt morfin efter jag använde de förbenade Fentanyl-plåstren i 15 månader innan jag insåg att jag hellre hade ont än låg och spydde. Ketegan är det enda som hjälpt när det varit som värst, och jag varit tvungen att åka in till sjukan för att få en spruta. Bara 10 timmars väntetid på den *ARRGGGHHHH!!!!*. 

Men vänta nu... är inte Ketegan också ett syntetiskt morfin? Hur kan jag då tåla det? Och eftersom jag nu både verkar tåla det och det hjälper, skulle man då inte kunna få tabletter utskrivna åt sig? ( Vet att det finns i tablettform också).

För tillfället har jag Tramadol att ta till i nödfall, men de hjälper inte så värst heller.

Nåväl, när jag bestämde mig att gå upp tillslut, vid ½7, så insåg jag 2 saker:

1. Glada jyckar hälsar mig godmorgon när jag kommer ner. Bara detta får mig att "glömma" smärtan ett tag. Och efter en morgonpromenad med dem så känns allt bättre.

2. När jag kommer in i stallet möts jag först av Ferarris vita bläs ( nåväl -det är så klart hela hennes huvud-men bläsen lyser liksom vit innnan jag fått tänt lampan.) Den stackaren är ju såpass liten (nåja) att hon nästan måste stå på tå för att se över sin boxdörr. Eller så är det dörren som är väldns hög kanske, för Ferarri är ju trots allt 147,7 cm. 

Irolona snurrar glatt sin överläpp, så man bara måste le åt henne. 

Sedan de vattnats och utfodrats tar jag mig numera god tid att borsta av hästarna och borsta igenom manar och svansar med en gammal hårborste jag skänkt dem. ( Förut har jag av någon anledning bara snabb-borstat och hävt ut hästarna sas -men varför det? Jag har ingen brådska nånstans ju.) En mys-stund i stallet med mina ölskade hästar alltså. 

När jag lett ut hästarna och mockar, så känner jag ingen smärta alls -jag är så inne i det jag gör. Efteråt däremot- då kommer den tillbaka....

Men någonstans i detta kaos, som kallas livet, har jag bestämt att mitt liv är HÄR OCH NU ! 

Inte i minnenas tidevarv - för som sagt, det som varit har varit och kan inte göras om. Alla förlorade år är borta -så är det bara. 

Inte ligger livet heller i oron för framtiden - även om man bör ha åtminstonde någon slags framförhållning såklart.

Jag ska ta tillvara på vareviga sekund, och njuta av livet! 

SÅ DET SÅ !!!!!!