Jag somnade på soffan nu på em, utmattad av febern som rasar i mig. ( Kan tillägga att det dessutom var den absolut obekvämaste av våra soffor, liten och trång som den är!) Jag "vaknade" till av att hemtelefonen ringde och maken svarade på övervåningen. ( Han satt väl vid datorn måhända). Jag hörde honom komma ner för trappen fortfarandes pratandes i telefon -så jag drog nånstans där slutsatsen att han av någon anledning tagit med den bärbara telefonen upp. Han kom in i vardagsrummet och satte sig i den andra soffan, och på samtalets gång kunde jag utläsa ett par saker:

1. Han pratade med sin mor

2. Jag hörde tydligt hur han sa "ÅH, NEJ!"

3. Efter en stunds tystnad frågade han fall krister hade hunnit dit.

När jag så småningom ( ganska precis efter jag hört samtalet) verkligen vaknade till, låg min man på den andra soffan och vilade. Jag trodde att det måhända kanske hade tagit mig längre tid än jag trott att riktigt vakna, eftersom luren stod i sin laddare och han såg inte ut att ha nyligen fått några dåliga nyheter.

Efter vi tagit in hästarna kände jag mig tillslut iallfall tvungen att fråga om detta samtal från hans mor, eftersom det faktiskt bekymrade mig att han fått dåliga nyheter, av vad slag det nu var. Han bara stirrade på mig och sa att han minsann inte pratat i telefon -allra minst med sin mor idag.

Jag hörde detta samtal lika klart som om jag varit klarvaken sas, men måste ha varit nånstans mellan vaken och sovandes. Och jag hörde klart och tydligt hur han gick ner för trappen -vilket han alltså inte gjort heller.

Feberyra kanske? Eller en av dessa föraningar jag så ofta har? Jag vet inte jag....men känner i hela kroppen ett stort obehag. 

Ja, det är något jag säger till mina hästar vareviga morgon när vi ska ut.

Det är inga stora krav jag ställer tycker jag: de ska helt enkelt hålla alla fyra benen där de ska vara, dvs på backen, gå snällt lite snett bakom mig och helst inte släpa mig till hagen...

Nu är ju mina hästar både snälla och kloka, men kan ju få sina ryck emellanåt - trots detta tjat om att uppföra sig som en noral häst ska.

I morse fick Ferarri för sig att hon någonstans strax utanför stalldörren såg ett spöke av något slag, och kastade sig bakåt och for upp på två ben. Väl stadigt stående på fyra ben igen tittade jag förberående på henne och frågade om hon inte hört att jag sagt åt henne att gå som en snäll normal häst ska? Till svar blängde hon bara på mig lite under sin tunna lugg och gick sedan exemplariskt hela vägen till hagen. " Där ser du att du kan om du vill" sa jag glatt och klappade henne lite extra när jag släppte henne. "Pytt" tyckte hon och for iväg som en kanonkula och bockade och gjorde diverse akrobatiska övningar i luften innan hon la sig ner och rullade sig för att sedan gå till höbalen helt lugnt och börja äta...

Så var det då Irolonas tur ut... inte vet jag, men kanske det faktum att jag försov mig pga av denna jäkla förkylning med medhängande feber och till följd av detta vaknade en ½ timme senare än vanligt - gjorde att hästarna var lite extra småtjuriga idag? För inte heller Irolona uppfattade min dagliga uppmaning, utan for ut ur stallet som skjuten ur en kanon! Med en djup suck frågade jag om hon ansåg detta vara normalt? Inte heller hon svarade utan såg bara dumt på mig... 

Nu har ju jag tagit för vana att småprata med hästarna när jag leder dem till hagen, dels för att det är rätt mysigt och dels för att stärka banden - främst då - till Irolona, som ju är en ganska nervig dam mitt i sitt lugn. Detta har lett till att Irolona numera går med spetsade öron och nyfiket ser sig omkring, istället för att, som i början, ha öronen nervöst bakåtligande. 

Hon har en del roliga "egenheter" dessutom: underläppen liksom "flappar" på henne när hon är lite osäker, medans överläppen snurrar som en liten propeller när hon är nöjd. Ser rätt kul ut när man går med henne, för öronen far åt alla håll numera, hon ser sig omkring med pigga vakna ögon, samtidigt "flappar" underläppen som en trasig skosula och överläppen snurrar som en propeller.

Ja, de är lustiga dessa djur=)

Ferarri är trygg i sig själv nu igen efter Ulven åkt, och det börjar rubba av sig på Irolona. 

Svårfliratde damer det där, båda två. Men när de väl accpeterat en så är det till 100%. 

Så får de väl ha sina ryck ibland då, och inte följa de enkla krav jag ställer - för det är knappast högre skolans krav: det är ju bara att de ska uppföra sig och gå som normala hästar gör.....