Ja, jodå, jag kan förstå att den rubriken får en att rygga tillbaka och stänga ner sidan....

Men det är så det känns: som om allt man gör, strävar efter, längtar efter, bara är så jävla meningslöst! Varför fortsätter jag kämpa? Jag kan nog - utan att överdriva- säga att jag nog fått stå ut med och ta mycket skit än en människa egentligen ska behöva tåla. OK, jag står på benen - änsålänge. Men fan vad det kostar på!

Allt som hänt och händer- jag vill inte låta det gå ut över andra, men ibland är det så jävla svårt att hålla inne! Och jag är dessutom så satans korkad att jag i princip alltid sätter andra människors behov och känslor före mina egna. Jag är av den sorten att jag skulle kunna ge bort min sista skjorta om någon annan ser ut att behöva den bättre än jag. Hänsyn, medlidande, empati och sympati är och har alltid varit ledord för mig.

Jag hatar att göra andra besvikna, så jag driver mig själv längre än jag orkar för att slippa göra någon besviken eller sårad, och inom mig förbannar jag mig själv för detta.

Men samtidigt har jag givetvis en annan, mörkare sida också - en som jag ytterst sällan visar. Folk brukar i de flesta fall vara rädd för min man pga hans bakgrund - han är som en liten söt valp i vanliga fall, men gud nåde den som skadar hans närmaste - då blir han en Dobberman på sterioder!. Det ironiska i det hela, är att det inte är honom de ska vara rädd för. han må ha skadad folk fysiskt titdigare i sitt liv när han var yngre, det gör iofs inte jag- om jag kan undvika det. Blir jag direkt attackerad och anfallen, så är det klart att jag försvarar mig.

Nej, jag går tillväga på ett annat sätt: jag krossar de som blivit mina fiender. det kan ta många år, men jag kan vänta. eller, snarare så är det så att jag låter dem krossa sig själva under tyngden av sina lögner.Tills inget blir kvar av dem, annat än deras egna falska "jag" som folk skyr som pesten.

problemet nu är att jag känner mig instängd i ett hörn, jag har inte en chans att försvara mig eller rentvå mig från dessa satans lögner... eller? Jo, jag sitter faktiskt på ett triumfkort, ett som kan vända hela denna soppa och få sin avsedda verkan: att de som förföljt och terroiserat mig, sitter där avslöjade för alla att se. De vet inte om det... Men det kommer drabba dem hårt! Ett misstag som en av dem gjort, som är så allvarligt om det vore sant, men som jag kan motbevisa - kommer få allt de kämpat med att falla som ett korthus. 

Snart så.... snart så kommer de få ett helvete att förklara sig.

men, som rubriken tyder: ibland känns allt så meningslöst. Då känns allt bara svart och jag vill inte längre. varför ska jag behöva slåss mot idioter, slåss för mitt liv? Nej... orken finns där fortfarande att stå emot- men hur länge vet jag inte....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och kalla mig och min dotter oh man en massa, så väljer jag att publicera detta, skrivet av dig med dina egna ord, om "den underbara mamma" du så försvarar.   Så nu blir det mera intressant att få se dina snorkiga, obefogade kommenater om DETTA! ...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.   Ja, ...

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne? Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn,...