Jag undrar om inte vi alla bär på dessa två fictionfigurer - som ändå är desamma -inom oss.

När vi ser en vacker kvinna, så nog letar vi fel och brister och kommenterar dem gärna högt: för stora läppar, syns ju att hon är opererad både här och där osv osv...

Avundsjukans och missunsamhetens fula ansikte kommer fram.

Har vi vänner eller bekanta som verkar leva ett lyckligt och harmoniskt liv, så bara måste  det finnas något dolt under ytan!

Ingen får lyckas här i livet, det är ju katastrof! 

Vi är snara att kritisera, men har svårt att omvänt, ge beröm och visa uppskattning.

" Våga vara dig själv" försöker vi lära våra barn - men själva har vi svårt att vara det. Och skulle vi nu våga vara oss själva till 100% och inte ändra oss efter sällskap sas, så anses det som att man är "konstig".

Det är sant som det är sagt: vi kvinnor pratar oftare om varandra än till varandra. Varför?

Nej, kan jag inte accepteras som den jag är, för den jag är - så kan det faktiskt kvitta. Bara äkta vänner klarar av att att fullt ut acceptera varandra till fullo.

Jag är inte den sorten- och har aldrig varit - som far runt i stugorna och fikar och snackar ner andra, det är inte något som ingår i min livsyn. Visst i heliske kan jag beklaga mig och säga ont om andra, men det gäller bara vissa mig närstående personer. och det är inte påhittade lögner och utpekanden, utan sådant som faktiskt har hänt och händer fortfarande.

Var inte en Dr Jekyll framför mig, och en Mr Hyde bakom mig - var rak och ärlig - så får du samma tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Och kalla mig och min dotter oh man en massa, så väljer jag att publicera detta, skrivet av dig med dina egna ord, om "den underbara mamma" du så försvarar.   Så nu blir det mera intressant att få se dina snorkiga, obefogade kommenater om DETTA! ...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Nog finns det saker att skriva om, men så ska ju lusten till också. Det jag kan konstatera är att jag, min man,min son, min dotter och i längden då även mina barnbarn, alla på något vis har fått sår i själen efter Sociopatens vansinnes framfart det...

Efter vad som känns som en evighet, vilket det på sätt coh vis kan sägas vara då det var 5 år jag sedan var ner hit, sitter jag nu hemma hos Theres och Johan i Sala. Känns jättekul att räffa alla igen, och vi har ju mycket att ta igen sas.   Ja, ...

Mamman som dränkte sina 2 pojkar, 4 resp 8 år gamla, har nu först börjat inse att hennes barn aldrig kommer tillbaka. Ehhhh? Hon liksom mördade dem, och nu ska det tyckas synd om henne? Hon skyller på social myndigheterna att hon mördade sina barn,...